Oproportionalitetsprincipen 10-02-03
Skriven av Sven in : Uncategorized , trackbackTeve-bilden har en obeveklig tendens att försminska eller förstora vad den försöker beskriva. När vi (vi som nu ägnar oss åt sånt) kritiserar en tennisspelare för att begå obegripligt många misstag eller för ett slött fotarbete gör vi nog det mycket för att vi inte sitter på läktarplats och verkligen känner hur snabbt spelet spelas på elitnivå.
Det omvända finns också, att teven förstorar.
En vecka i höstas var jag och min hustru på bröllopsresa i Thailand och Singapore. I Thailand betedde vi oss som turister skall bete sig och betalade för gemensam thaimassage. I två timmar knådades våra kroppar av varsin thailändsk massös. De talade inte mycket engelska, men lite hade de lärt sig och de frågade varifrån vi kom. ”Istanbul,” svarade vi. ”Ohhh” sade de båda två ytterst beklagande. ”Ohhh, we have seen on TV. Much water. Very bad. In Istanbul much water on the street. Very, very bad.”
Veckan innan hade mycket riktigt delar av Istanbul översvämmats, men själv hade jag inte märkt någonting, för det rörde inte min del av staden. Även om jag hade läst om det i svenska nyheter.
Fast kanske är det snarare så att närhet till och vana av något ibland kan förminska snarare än att teven förstorar. För flera hade ju faktiskt dött i den där översvämningen.
Samma sak inträffar varje gång något bomb smäller av i Istanbul. Det är aldrig av min hustru eller mina arbetskamrater jag hör om det först. Det är alltid, varenda gång, någon i Sverige som oroligt hör av sig för att se om jag fortfarande lever. En kompis eller någon släkting skickar ett oroligt meddelande, varpå jag frågar mina arbetskamrater om de vet nåt om bomben. Det gör de nästan aldrig. Ibland kan någon ha sett något på nyheterna. Oavsett vilket är det ingen som begriper varför man skall prata om nån bomb som har smällt någonstans i Istanbul. Sånt händer. Vi är femton miljoner, det finns lite att ta av.
Kommentarer»
Javisst är det märkligt att höra svenska nyheter om Turkiet, när man bor i Istanbul. Upphör aldrig att förundras av vad man väljer att skildra, och vad man väljer bort…
Jag har inte rört vid min blogg på ett tag och missade ditt inlägg och således också din blogg.
Verkligen roligt med ännu en svensk Istanbulblog.