Våld som kulturyttring 10-01-09
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , trackbackDe flesta av de studenter jag arbetar med här tillbringar under sina år på universitetet åtminstone en sommar eller en termin i Västeuropa eller USA. Erdem arbetade en sommar på Fraunhoferinstitutet i Dresden. En natt när han satt och drack öl på en pub stelnade han plötsligt till. Två tyskar började bråka med varandra framme vid bardisken. Vad bråket handlade om visste han inte, men det såg ganska allvarligt ut och det var tydligt att det skulle bli handgemäng. Erdem tyckte att det började bli ordentligt obehagligt. Orden räcker inte längre till för de ilskna fulla tyskarna och för att förbereda sig för strid ställer en av dem ner flaskan han håller i handen på disken, reser ragg och börjar puckla på sin motståndare.
Och Erdem brister ut i skratt. Han hade tagit för givet att flaskan skulle krossas mot bardisken för att kunna användas som dödligt tillhygge. Att de båda tyskarna skulle slåss utan att använda varje tillgängligt medel.
Det handlar om kulturella förväntningar. I en svensk småstad hade bråket hanterats på samma sätt som i Dresden. Många i våra trakter går ut på krogen för att slåss, ett helgnöje med goda anor. Men vi vet också att följa vissa regler, som att inte använda tillhyggen. Jag skulle vilja påstå att offentliga slagsmål är betydligt mer ovanliga i Turkiet (delvis beroende på en betydligt lägre alkoholkonsumtion, givetvis) än i norra Europa. Men när ett slagsmål väl bryter ut blir folk väldigt nervösa; har det väl gått så långt är risken att det blir riktigt allvarligt väldigt stor. När man väl ser ett ordentligt, offentligt gräl brukar oftast flera generationer blanda sig i. De unga männen som vill varandra illa hålls tillbaka av gamla tjattrande kvinnor.
Kommentarer»
ännu inga kommentarer - bli först?