Jag bor i staden, min granne i byn 08-05-04
Skriven av Sven in : Uncategorized , trackbackDet moderna Istanbul sträcker sig från Svarta havet ner till Marmarasjön och under de långa milen däremellan gränslar den det smala sund vi kallar Bosporen, som också har fått ge namn till denna blogg. Efter att ha tagit in detta blir det obegripligt att av de åtminstone tretton miljoner som bor i Istanbul skall bara sextio procent någonsin ha sett havet.
Stad
Omkring tretton miljoner lär vi alltså vara som bor i Istanbul, men inte alls så många bor i staden. Och då syftar jag inte på innerstaden, utan snarare på ett mentalt tillstånd. Själv bor jag uppe vid Svarta havet; koskällor väcker mig om mornarna och det är inte särskilt långt till de platser där män om mornarna med känslig hand ser över maskorna i sina fisknät.
Tretton miljoner, men när jag ger mig in i centrum är det inte helt sällan jag träffar på någon arbetskamrat. Jag stöter på dem på de ställen dit vi som bor i staden tar oss på vår fritid. Vi som har fått i våra huvuden att vi bor i en stad och därtill kanske Europas största.
By
Om jag om morgonen inte går av bussen vid min arbetsplats, utan istället sitter kvar i tio minuter till kommer jag till Garipce. Där finns de där fiskarna som synar sina nät, som jag nämnde ovan. De står i sin båt och dricker starkt, aningen beskt te i tulpanformade glas. På gatorna går nästan inga kvinnor, bara män som stirrar med oförblommerat förakt på min flickvän. De förstår att hon är turk och det passar sig inte riktigt.
Garipce ligger vid havet, men Istanbul består till en väldigt stor del av byar som just denna, och de flesta av dem ligger naturligtvis inåt land. Och sex av tio här har aldrig sett havet. Själv ser jag havet varje dag och på helgerna går jag gärna på opera.
Jag ville bara
Jag antar att vad jag vill ha sagt är att avstånd mellan människor inte kan mätas i kilometer. Fast i vad annat vet jag inte.
Kommentarer»
Det är väl inte helt okänt att staden växer sig för stor för sin kostym; folk som flyttar in från landsbyggden i jakt på arbete till en stad vars infrastruktur är uppbyggd för, vadå, en fjärdedel av den nuvarande befolkningen?
Jag har läst Istanbul av Orhan Pamuk, läste precis ut Kristallburen av Barbara Nadel och läser just nu Hemligheter vid Bosporen av C-J Charpentier. Förhoppningsvis blir det fler böcker om Istanbul. Och alla dessa talar indirekt om Istanbul och dess människor. Om avstånd som ökas och minskas av kontrasterna folket emellan. Kontrasterna hav-land, vått-torrt, kallt-varmt, folk-fä, islam-kristendom-judendom, liberalism-konservatism, kvinna-man, gammalt-nytt, europa-asien. Det kan fortsätta i evigheter. Kontraster är för mig något av det mest spännande som livet har att ge och jag tror det är därför Istanbul är så faschinerande. Och så lite jag vet om det gör mig ännu mer vetgirig. Fortsätt därför blogga!
Bra kommentar.
Av böckerna du nämner har jag bara läst Pamuks. Jag skall kolla upp de andra, även om jag har en hel del böcker på gång om min närmiljö. Just nu läser jag mest i The Turks in World History, som nu inte handlar mycket om Istanbul. Men väl om yoghurt, mattor och turkisktalande folk.
Och det där med infrastrukturen: du har rätt. Och det är nog verkligen omöjligt att bygga ikapp med en befolkningsökning som år efter år liggger på över 300 000. Så även om den gamla tunnelbanan byggs ut just nu och en ny tunnelbana planeras i på den asiatiska sidan (Kartal-Kadiköy) och en tredje bro över Bosporen skall byggas så dröjer det nog innan det känns färdigt. Och om den där tredje bron alls är en bra idé kan nog diskuteras.