Mitt kristna jag; en amerikan kallad Mark 07-04-08
Skriven av Sven in : Uncategorized , trackbackEfter mycket vånda och religiösa grubblerier kastade jag en dag för alltid religionen bort ur mitt liv. Jag minns dagen. Jag var fortfarande på skolgården, men på väg hem efter en sedvanlig skoldag. Jag var elva år och gick i femman. Jag bestämde mig för att sluta skämmas för att jag visste att det inte finns någon gud. Vår lärarinna hetta Ing-Marie. Två år senare skulle vår nya religionslärarinna kalla mig nihilist och på så vis fick jag lära mig ett nytt ord. Något som jag alltid uppskattade.
Sedan dess har jag inte för ett ögonblick känt mig lockad av religion. Däremot händer det att religiösa samfund lockar mig, vilket säkert för personer med en mindre teoretiserad världsbild än min kan vara samma sak. Och alltid är det samma typ av samfund som utövar sin lockelse på mig: den kristna evangelismen.
Igår var jag på påskfirande hos något så ovanligt som en protestantiskt kristen församling i Istanbul, närmare bestämt en fin kyrka i Kadiköy. Jag känner inga kristna här, istället var det de enda inbjudna muslimerna som bjöd in mig. Vi satt på de otrognas bänk, fyra muslimer och jag, medan restan av kyrkan var fylld av uppemot hundra kristna. Mina vänner var där för att familjens unga dotter skulle spela fiol.
Om två timmar av musik och turkisk predikan har jag inte så särskilt mycket att säga. Kristna pratar och sjunger mycket om Jesus och nu i påsktider osedvanligt mycket om återuppståndelse. Det är inget att hetsa upp sig över. Sådär halvvägs in blev jag dock knackad på axeln av en medelålders kvinna som välkomnade mig och undrade hur det var med min familj och sådär. Allt på turkiska. Efter en halvminut sådär förstod hon att hon hade tagit fel på person. Allt om det, trodde jag.
Efteråt var det dock gående bord i en källarvåning och allt var sådär otroligt trevligt. Majoriteten var nykristna turkar, men en hel del västerlänningar var där också, framför allt britter. Men det intressanta var att alla pratade turkiska, även de med en klart knackig turkiska envisades med att använda den. Det slog mig senare att damen som knackade mig på axeln var skotska och den hon trodde mig vara var en amerikan kallad Mark, men ändå tilltalade hon mig enbart på turkiska. Förmodligen var det en allmänt erkänd överenskommelse i kyrkan. Trevligt är det hursomhelt; nästan alltid brukar det i såna här sammanhang uppstå engelsktalande öar. Igår var det nästan bara med mig det pratades engelska, men först när samtalet hade kommit till den punkt att jag inte längre kunde klara mig på turkiska.
Och så var det det här med Mark. För direkt när vi kom ner till det gående bordet började folk hälsa igenkännande på mig. Folk började fråga om min familj på turkiska och jag trodde att jag missförstod deras engelska. Till slut tar den skotska damen med mig in på ett kontor och visar mig ett foto på en kille som heter Mark. Han ser ut som jag, är amerikan och tycks resa runt i Turkiet mellan olika protestantiska kyrkor. Och bäst som vi står där kommer en man in på kontoret och frågar hur det står till med mina barn. “Han är inte Mark”, säger de. Han tror de inte först och kisar mot mig. “Jag är inte Mark” blev min vanligaste turkiska fras under kvällen. Riktigt absurt blev det en stund senare när en grupp på fyra, fem personer står en bit bort, tittar på mig och en av dem försöker övertala de andra att jag inte är Mark. En mycket besynnerlig upplevelse.
En annan historia
Strax innan det var dags att gå pratade jag med den skotska damens man. Han är såvitt jag kan begripa från Turkiet och har ett bokförlag som bara trycker kristen litteratur på turkiska. Bland annat lär han stå för den enda existerande moderna bibelöversättningen till turkiska. Det tog sju år att själv översätta Nya Testementet från det grekiska originalet, berättade han. I Sverige har vi statliga kommissioner, men turkiskspråkiga kristna har inte den (tvivelaktiga) lyxen. Såvitt jag kunde begripa hade han också stått för en översättning av GT, även om han inte utförde den själv. En mycket imponerande man hursomhelst (också med ett helt fantastiskt grått skägg, något som inte skall underskattas). Jag skall verkligen försöka att träffa honom igen, med mindre folkhopar i närheten. Jag kommer säkert att få anledning att skriva mer om honom och hans bokförlag, eftersom jag tyckte att det var så intressant.
Kommentarer»
Trevligt inlägg. Men jag tror inte det är möjligt att lämna religion och gå in i något neutralt oreligiöst…..snarare lämnar man en religion för en annan….”gud finns inte” är lika religiöst som “gud finns”. Egentligen tycker jag hela religionsbegreppet borde slopas, inget vet egentligen vad det betyder och det används mest för att generaliserade beteckna alla människor som har en annan övertygelse än en själv….mycket få kallar sig själva religiösa, det är mest något man kallar andra.
Dessa turkiska kristna böcker finns det att beställa på nätet någonstans? Vet du var i turkiet man kan köpa dem?
“Trevligt inlägg.”
Tack.
“Men jag tror inte det är möjligt att lämna religion och gå in i något neutralt oreligiöst…..snarare lämnar man en religion för en annan….”gud finns inte” är lika religiöst som “gud finns”.”
Jag har sett den här åsikten många gånger och jag håller faktiskt inte med. Men visst, ateistens “Jag tror inte på Gud” är aldrig så enkelt. Det finns många olika saker man kan mena med det uttrycket och jag har inte talat om här vilken jag åsyftar. Om du verkligen är intresserad kan jag skriva om det här, det är något jag funderade en hel del kring i yngre tider.
Jag tycker inte heller att det är en bra idé att slopa begrepp bara för att man inte fullständigt kan definiera dem. Då skulle vi få slopa mycket!
“Dessa turkiska kristna böcker finns det att beställa på nätet någonstans? Vet du var i turkiet man kan köpa dem?”
Han gav mig ett kort med åtminstone fysisk adress, möjligen också internetadress. Men nu kan jag inte hitta kortet! Men även om jag inte hittar det, så kommer jag ta reda på hans förlag heter. Han är (även om det inte framgick ovan) far till en bekant av en bekant så det går att ordna. (Och kan du turkiska förövrigt?)
Nej kan ingen turkiska men har turkiska vänner som gärna skulle vilja ha kristen litteratur på turkiska….inte helt lätt att hitta överalt.
Jo det är sant, jag TROR att det INTE finns 80 000 grisrosa elefanter med horn i pannan och små måsvingar som flaxar fram och tillbaka i luften mellan mjölby och emmaboda. Men. Jag har kan ju inte bevisa att de inte finns, kan jag? De kanske är osynliga för ögat och instrument? Så det måste vara en tro, en religion, likvärdig all annan religion, att tro att det inte finns något sådant. Jag är religös, jag tror.
Och sjukt med mark. Jag skulle vilja se hans bild. Du skulle mobilfotat honom och bloggat honom!
Jag kan inte överföra bilder från min mobiltelefon till min dator. (Jag skulle väl iofs kunna köpa en kabel). Å andra sidan har jag alltid min Sony kamera med mig.
Men om jag får chansen igen skall jag ta den.
Fin text!
Om man tycker att:
(utan inbördes ordning)
-äganderätt är viktig (och bra)
-det är fel att slå ihjäl folk, och inte bara för att det är dåligt för BNP
-sexuella utsvävningar i smyg utanför etablerade relationer är tveksamma (se nästa punkt).
-sanning ofta är bättre på lite sikt
-en viss respekt för äldre i bland är befogad trots att de ej längre tillför BNP något.
…så är man enligt en del definitioner kristen eller i alla fall religös. Eftersom man i så fall är verkar haka upp sig på budorden. Många människor gör fortfarande det utan att reflektera över det nämvärt.
Gunnar,
Möjligen skulle det göra en till bärare av kristen moral, men knappast religiös. Men samtidigt vill jag nog hävda att alla de ståndpunkterna är ganska allmänt spridda och finns hos stora delar av befolkingen i många kultursfärer.
Jag vill nog hävda att budorden kom till för att de speglar moral som förefaller de flesta genomtänkta individer rätt och bra, snarare än att skapade ett helt nytt sätt att tänka.
det är ju ändå svårt att komma ifrån att religion, och i vår ände av världen kristendom, dominerade samhället betydligt mer under gångna århundraden än vad som är fallet nu. Men trots det är det som vi upplever den fredligaste tiden i världens historia. Aldrig har folk (relativt till folkmängd) mördat varandra så lite som nu.
Gillar dig blogg!
Lät som ett intressant besök i den evangeliska kyrkan. Jag ska själv till Istanbul och undrar om du har adressen till kyrkan? Ligger den på den asiatiska eller europeiska sidan?
Fortsätt att skriv om detta underbara land :-)
Therese,
Den kurka jag besökte ligger på den asiatiska sidan, någonstans längs Bagdat Caddesi.Exakt adress är: “Bağdat Cad. (Minibüs Yolu)
No:77, ALTINTEPE � İstanbul “. För den som kan turkiska finns mer information på: http://www.ipkv.org/altintepe.htm
Delvis samma personer skall dock ha en kyrka någonstans på den europeiska sidan. Jag tror att den ligger nära Besiktas, men jag kan inte hitta den på hemsidan ovan. Förmodligen tillhör den en separat församling. Men du kan kontakta församlingen ovan på: istpc@mail.com. De kan definitivt mer än jag.