Chan-Wook Park vid en orgel i Istanbul 07-04-03
Skriven av Sven in : Uncategorized , trackbackSven skriver ett långt och aningen förvirrat inlägg om ett universitet och en koreansk regissör
Hade någon igår bett mig välja ut en av världens alla regissörer att hålla ett seminarium för mig skulle jag utan tvekan ha valt Chan-Wook Park. Det är nog svårt att argumentera för att han är världens bästa levande regissör, men han är defintivt den som bäst har fångat mitt intresse den senaste tiden.
Fantastiskt då att jag idag fick höra om hans besök på Bogazici University (‘Båazichi‘) här i Istanbul. Boagzici är inte bara ett av landets mest eftertraktade lärosäten, det har också Istanbuls vackraste campus, som jag har nämnt tidigare.
Bogazici
Så vi lämnade jobbet tidigt (i och för sig för att åtevända runt åtta, men det är en annan historia) och åkte mot Boagzici. Universitetet var ursprungligen en del av Robert College, Turkiets första amerikanska läroverk. Privata RC har bara kvar en del av dess ursprungliga campus, men håller fanan högt som Turkiets högst rankade highschool. Resten av det sköna området med gudomlig utsikt över Bosporen tillhör dock numera statliga Bogazici University (som dock fortfarande har all undervisning på engelska, i likhet med en stor andel av alla highschools och universitet här).
En korean, en amerikansk orgel och en massa språk
Jag hade antagit att Park skulle prata på engelska, men tyvärr pratade han hela tiden koreanska. Eller rättare, han sade ett par ord på koreanska i stöten och väntade sedan på att tolken skulle översätta till turkiska. Längst bak i Albert Long Hall satt jag och lyssnade på Caglar som viskande spontanöversatte till engelska.
Detta i kombination med att alla publikfrågor var oväntat dåliga och ofta rent pinsamma gjorde att det hela blev betydligt mindre intressant än vad det kunde ha blivit. Park blev naturligtvis tvungen att försvara allt våld han använder i sina filmer och hans svar här var det enda riktigt intressanta under seminariet.
När han visar våld vill han i första hand visa det ur offrets synvinkel snarare än förövarens. När det sent om sider blir dags för offret att slå tillbaka är det viktigt, enligt Park själv, att man inte känner någon lättnad inför offrets hämnd, att man inte tar huvudpersonens parti. Det är lätt att förstå att en sådan estetisk princip lätt leder till filmer som uppfattas som kalla och helt i brist på känsla och empati.
Parks senaste lär dock vara helt i avsaknad av våld och snarast lämplig för barn och kvinnor, om vi skall tro honom själv. Titeln, översatt till svenska, blir i alla fall Jag är en cyborg, men det är ok. en sån där titel som redan i sig själv öppnar för fantastiska historier innan man ens vet det allra minsta om filmen. Den skall visas lite senare på Istanbul filmfestival, av vilken det här seminariet var en del. Det blir att försöka se den då.
Och på väggen bredvid honom fanns alltså en gammal amerikansk 1800-talsorgel.
Kommentarer»
ännu inga kommentarer - bli först?