Turkiet – traditionellt, Sverige – traditionsbundet. 07-04-02
Skriven av Sven in : Uncategorized , trackbackVissa kulturer är moderna, andra är – ännu – traditionella. De flesta av oss är inte bara överens om att det är så, utan också om hur uppdelningen skall göras. Men tittar man för nära blir det som så ofta betydligt svårare att exakt förstå exakt vad man menar. Efter över ett år i Turkiet har jag drabbats av just det. Det finns goda skäl till varför Turkiet kan betraktas som traditionellt: på vissa håll är klaner, inte staten, den samhällsbärande strukturen och visst har många en annan syn på arbete än vad vi är vana vid. Jag tänker på den minimala klädaffär på Istanbuls asiatiska sida där jag och två väninnor blev sittande med te i en halvtimme; de hade inte träffat butiksägarinnan på många år. Att vi bokstavligen tog upp all plats för potentiella kunder var inget som fick komma ivägen för gästfriheten.
Nyligen var jag hemma en vecka i Sverige för att besöka en begravning. Jag var upptagen av min egen sorg och av att ta farväl tillsammans med släkt och bekanta. Samtidigt höll ett hårt spunnet nät av traditioner och ritualer oss ganska strikt bundna under flera timmar. De som inte var uppdaterade blev varsamt, men noggrannt vägledda. Jag hade inte varit på begravning sedan barnsben och kunde inte begravningens ABC. Bara någon veckan innan förstod jag att vi nära anhöriga skulle bära vit slips, andra svart. Strax innan själva ceremonin gick den vänlige mannen från begravningsbyrån igenom när vi skulle gå fram, hur vi skulle bära kistan och vi hade en diskussion om det var lämpligt med handskar eller inte. Och senare höll begravningsbyråmannen koll på dem av oss som inte orkade ta in alla förmaningar på förhand, talade om när vi skulle buga, när vi skulle vända oss om, när – och i vilken ordning – blommor skulle kastas. Som en pjäsens regissör såg han till så att vi utförde vår del korrekt. Alltmedan vi grät.
Jag insåg strax att något liknande skulle vara otänkbart här i Turkiet. En turkisk begravning utförs samma dag eller dagen efter dödsfallet, utan något som helst ceremoniel eller klädkrav. Men det gäller inte bara begravningar. Bröllop här kan vara enorma, lustfyllda tillställningar, men jag känner mig alltid vilse. Jag saknar såväl bordsplacering, talen, bestämda start- och sluttider som klädkoder. Här kan allt blandas, turkiskt, amerikansk eller grekiskt (faktiskt). Men i dessa sammanhang, utanför vardagen, är inslag av tradition mycket starkare på svensk mark. Kontrasten mellan det turkiska och det svenska ligger just i detta; låter vi dem styra oss när vi pratar med elektrikern, eller när vi håller tal på en middag och känner oss säkra på att ingen under tiden kommer resa sig upp utan goda skäl?
När jag talar om traditioner tänker jag i första hand på saker som när man skall ha mörk eller ljus kostym. Den irakiske kemist jag en natt pratade med i fyra timmar vid Stockholm Central lyste när han pratade om att dricka dricka te ut tulipanformade glas. ”Aldrig ett glas. Minst två. Det är tradition.” Jag tror att mina turkiska kompisar skulle nämna alla de speciella uttryck av vördnad som används på turkiska när man avbryter någons arbete, när någon har tillverkat något med sina händer, just skall äta och så vidare. Eller för all del det där med te i tulipanformade glas. Hemma i Smålands geografiska mitt, där min farmor bor, kommer prästen fortfarande på husförhör. Än har världen tid att bli modern.
Kommentarer»
Det du skriver om traditionsstyrda begravningsceremonier passar in på bilden av svenskar som inåtvända och försiktiga. I mer temperamentsfulla kulturer vågar man släppa kontrollen och låta känslor styra, medan svenskar måste påföra yttre ordning för att klara av inre kaos. Det är lite farligt med känslor och känsloyttringar för att det inte finns något bra sätt att bemöta dem, inför andras sorg känner man maktlöshet. Till och med en sån enkel sak som att säga “beklagar sorgen” är svårt, för att det känns så futtigt. Men ändå, jag beklagar sorgen.
Tack.
Men det är intressant det här hur svenskar väldigt ofta både säger och känner att orden inte räcker till när vi skall uttrycka känslor av olika slag. Jag tror verkligen inte att det är ett unikt svenskt fenomen, men jag tror inte heller att det är något som finns lika utpräglat i alla språk.
En annan sak jag vill hävda varande inte en fördom, utan en observation med backning är svenskans brist på artighetsbegrepp. För det första har vi väldigt få; ‘tack’ är i många situationer i det närmaste det enda valet. Turken kan i samma situation välja bland en hög synonymer till tack eller lika gärna önska god dag, fortsatt gott arbete eller något annat.
För det andra verkar det inte bara vara jag som verkligen är osäkra på vad man skall säga i olika situationer. “Beklagar sorgen” är det absolut bästa uttrycket när någon anhörig har gått bort, men det verkar ingå i språket att vi skall känna oss osäkra på om uttrycket alls är rätt. Av mina föräldrar och äldre än så har jag hört om de till synes oäverstigliga hinder de hade vid försök att tilltala äldre. Det fanns helt enkelt inga tilltalsord som fungerade och därför fick tog man till befängda omskrivningar som “Skall det has”, vilket inte alls är ett bekvämt uttryckssätt på svenska.
Ett annat fantastiskt exemple är niandets återtåg. Ett återtåg alltså, men ett sådant där man har gett ‘Ni’ en betydelse som den aldrig haft förut. Det moderna ‘Niet’ används i princip bara av privat anställd personal som vill skapa avstånd till och visa respekt inför kunden. Ganska likt ett tyskt Sie, alltså, fast med en betydligt mer begränsad användning.
Det gamla Ni användes aldrig på det viset, vilket gör att de äldre som faktiskt minns förra gången Ni var i bruk blir förnärmade och vi som är på väg att bli medelålders vilket decennium som helst bara blir förvirrade.
Detta som en fånigt lång utvikning. Hade jag varit ordentligt svensk hade jag nöjt mig med ‘Tack’.