Den enorma byn 06-09-30
Skriven av Sven in : Uncategorized , trackbackVi sitter i en minibuss från färjan i Kartal och hållplatsen Ayşe kadın i Kadiköy och färdas hela tiden längs den väg som ingen har något annat namn på än Minibussgatan, (Minibus caddesi) eftersom den utgör minibussarnas pulsåder på Istanbuls östra sida. Det är ramadan och om mindre än tjugo minuter börjar iftar. Utanför bageri ringlar långa köer av muslimer som vill bryta fastan traditionsenligt med en nyköpt pide ev det speciella slag som man mest äter under ramadan. Det finns några tommar platser i bussen och chauffören stannar som brukligt i några minuter i förhoppning om dra in lite mer folk. Som sig bör blir vi i fordonet irriterade över denna förarnas kulthandling.
Damen framför oss inleder en seriös och högljudd diskussion med föraren. Han måste ju verkligen förstå att vi inte kan sitta här och vänta på människor som kanske inte finns! Efter ett långt utbyte som jag inte kan tolka ger han sig och vi kör igen. Efter någon minut intresserar sig damen istället för mig och Seden. Hon frågar Seden om hon är turk och efter ett jakande svar pratar hon om hur jag påminner henne om hennes dotters man. Hennes dotter bor i England och har gift en engelsman där. Vi får väl anta att han har rött skägg. Första gången han var i Turkiet blev ordentligt skrämd av böneutropen, säger hon.
Den vänlige damen hoppar av efter en stund och snart börjar en man prata med mig istället. Han uppenbarligen turk, men hans väldiga kroppshydda och svällande biceps är väldigt oturkiska. Han engelska är god och undrar om jag är från Nederländerna. Det är jag ju alltså inte och sen pratar vi på vanligt sätt om olika länder och hur mycket lättare det är för mig än honom att resa till olika länder innan han går av tillsammans med den otroligt krökta gumman han ledsagar.
Sen går vi av minibussen. Iftar har precis börjat och vi går in på en tom pizzeria för att äta. Småningom visar det sig att det fanns en anledning till att pizzerian var tom. Men det är en annan historia.
Och mitt i allt mitt tjat finns något jag vill säga?
Mina resor på minibussar brukar inte bli så här. Det är sällan jag pratar så mycket i lokaltrafiken. Men ändå, det händer. Och ibland får jag verkligen en känsla av många här förhåller sig till varandra som bybor snarare än människor i en enorm storstad.Och lite speciellt är det säkerligen nu under ramadan. Folk uppfylls lite av den känsla som infinner sig vid en festival eller karneval, känslan av uppbruten vardag. Undantagstillstånd i rutinerna.
Kommentarer»
Jag minns en kille som tog kontakt med dig på en buss vi åkte för att han ville ha någon att maila till osv. H ar ni kontakt fortfarande?