Stridspiloter och busschaufförer 06-07-12
Skriven av Sven in : Uncategorized , trackbackJag och några arbetskamrater satt för ett tag sedan på en av dessa ganska dåliga restauranger i Sariyer och studerade trafiken utanför medan vi väntade på mat. I något numera glömt sammanhang påpekade Ç. det bisarra faktum att i Schweiz (där han forskade en period) är nästan hälften av alla busschaufförer kvinnor. I Turkiet är en kvinnlig förare i det närmaste helt otänkbart. Jag har definitivt inte sett någon. Vår kära postdoc A., som också satt vid bordet den kvällen, råkar vara väldigt intresserad av bussar och kunde berätta för oss att det fanns två eller tre aktiva kvinnliga bussförare i Turkiet, fast samtliga i intercitytrafik.
Det intressanta är hur sådana här stereotyper lätt kan bli självklara att hela det kollektiva medvetandet tror att något annat förhållande vore omöjligt. Samtalet om bussar mynnade ut i en diskussion mellan mig och A. om det alls skulle vara möjligt för kvinnor att köra en minibuss. Han hävdade bestämt att ingen kvinna – åtminstone inga turkiska – skulle klara av det. Jag höll inte med. Men det handlar inte om någon allmän misogyni, hans egen fru är läkare i början på karriären och kvinnor är i Turkiet relativvt vanliga inom många andra yrken som är traditionellt mansdominerade.
Det arketypiska exemplet är Sabiha, Kemal Atatürks adoptivdotter som blev världens första kvinnliga stridspilot. Idag har Turkiet lika stor andel kvinnliga officerare som Sverige (visserligen en mycket liten andel) och har åtminstone klarat av att ha en kvinnlig premiärminister.Vid en första anblick verkar det märkligt att acceptera kvinnor som stridspiloter, men inte inom kollektivtrafik. Men det handlar naturligtvis om att det är ett betydligt starkare tryck på att släppa in kvinnor i högstatusyrken än i typiskt manliga lågstatusyrken.
Kommentarer»
Det var också den delen som jag tyckte var mest intressant i mus’eet vid Atatürks masoleum i Ankara: den om kvinnornas jämlikhet och framsteg. De fick lika rättigheter långt före Sverige – vilket jag knappast tror att gemene svensk vet om. Sen kan man också konstatera att dte fungerar olika bra, men ändå. Imponerande.
Sverige måste ju rimligen anses ha nått klart längre än Turkiet när det gäller jämställdhet generellt, men det intressanta är att situationen i de två länderna är så extremt olik att det inte går att beskriva riktigt så enkelt. Förändringarna har skett på så väldigt olika sätt i de olika länderna.
Det var det jag ville antyda med min post.
“Vår kära postdoc A., som också satt vid bordet den kvällen, råkar vara väldigt intresserad av bussar och kunde berätta för oss att det fanns två eller tre aktiva kvinnliga bussförare i Turkiet, fast samtliga i intercitytrafik.”
Detta tycker jag verkar skrammande. En busspotter.
Ja, jag tror att du är på helt rätt spår. Dessutom tror jag att det finns väldigt stora variationer inom Turkiet, beroende på region, kultur och i vissa fall säkert religion också.
Det jag menade var att jag hade inte en aning om att Atat¨rk & co ivrade för kvinnans jämställdhet och att det slog igenom redan då, under de första decennierna på 1900-talet. Fördomsfullt nog hade jag aldrig väntat mig det, men jag är glad över att få upptäcka det. Jag tror att det finns många fler som inte heller vet det. Sen kan det ju diskuteras vart utvecklingen har lett (eller gått kräftgång) efter det…