Oproportionalitetsprincipen 10-02-03
Skriven av Sven in : Uncategorized , 2kommentarerTeve-bilden har en obeveklig tendens att försminska eller förstora vad den försöker beskriva. När vi (vi som nu ägnar oss åt sånt) kritiserar en tennisspelare för att begå obegripligt många misstag eller för ett slött fotarbete gör vi nog det mycket för att vi inte sitter på läktarplats och verkligen känner hur snabbt spelet spelas på elitnivå.
Det omvända finns också, att teven förstorar.
En vecka i höstas var jag och min hustru på bröllopsresa i Thailand och Singapore. I Thailand betedde vi oss som turister skall bete sig och betalade för gemensam thaimassage. I två timmar knådades våra kroppar av varsin thailändsk massös. De talade inte mycket engelska, men lite hade de lärt sig och de frågade varifrån vi kom. ”Istanbul,” svarade vi. ”Ohhh” sade de båda två ytterst beklagande. ”Ohhh, we have seen on TV. Much water. Very bad. In Istanbul much water on the street. Very, very bad.”
Veckan innan hade mycket riktigt delar av Istanbul översvämmats, men själv hade jag inte märkt någonting, för det rörde inte min del av staden. Även om jag hade läst om det i svenska nyheter.
Fast kanske är det snarare så att närhet till och vana av något ibland kan förminska snarare än att teven förstorar. För flera hade ju faktiskt dött i den där översvämningen.
Samma sak inträffar varje gång något bomb smäller av i Istanbul. Det är aldrig av min hustru eller mina arbetskamrater jag hör om det först. Det är alltid, varenda gång, någon i Sverige som oroligt hör av sig för att se om jag fortfarande lever. En kompis eller någon släkting skickar ett oroligt meddelande, varpå jag frågar mina arbetskamrater om de vet nåt om bomben. Det gör de nästan aldrig. Ibland kan någon ha sett något på nyheterna. Oavsett vilket är det ingen som begriper varför man skall prata om nån bomb som har smällt någonstans i Istanbul. Sånt händer. Vi är femton miljoner, det finns lite att ta av.
Turkiska uttryck 2 – Ellerinize sağlık 10-02-03
Skriven av Sven in : Uncategorized , 1 kommentar hittillsEllerinize sağlık
Det här inlägget blir så nära jag någonsin kommer komma Magdalena Ribbings gärning inom vett och etikett-journalistik (som jag för all del verkligen uppskattar).
Säg att du sitter vid matbordet i ett turkiskt hem och framför dig står fat på fat med börek, köfte, mantı, türlü, düğün çorbasi (bröllopssoppa!) och ett par olika typer av pilav. Och kanske står på turkiskt manér redan sötsakerna inträngda i myllret av all mat på bordet.
Det är dags att äta och värdinnan informerar om det genom ett afiyet olsun. Skall du vara artig så kan du nu eller efter att du har ätit lite säga ellerinize sağlık (om värdinnan är jämnårig och inte din chef eller så kan du kapa en stavelse och bara säga ellerine sağlık). Ordagrannt betyder det hälsa till dina händer, eller låt dina händer vara hälsosamma. Det är alltså en form av beröm och lyckönskning till den som har lagat maten och dennes viktigaste redskap – händerna.
För att läsa andra poster i den här serien kolla in Turkiska uttryck – 1: Afiyet olsun.