New York Times på turkiska 10-01-16
Skriven av Sven in : Kultur , 2kommentarer
Sabah började för ett tag sedan ge ut en turkisk översättning av New York Times. Såvitt jag kunde se över en americano (naturligtvis) på Starbucks rör det sig av en rena översättningar av de amerikanska artiklarna. Magasin som The Economist, National Geographics och de flesta andra stora amerikanska magasin har redan sina turkiska varianter. Och för all del också vissa TV-kanaler (som CNN). Men jag har verkligen svårt att se att särskilt många skulle intressera sig för dagliga amerikanska nyheter, skrivna för en amerikanska östkustbor översatta till turkiska. Det är i det närmaste en kalejdoskopisk absurditet.
Ytterligare en facett är naturligtvis det att de stora östkusttidningarna är den viktigaste ingången till amerikansk media – för Européer. Den största dagstidningen i USA är varken NYT eller Washington Post utan USA Today. Bara för nån vecka sen berättade en Texasbo för mig om hur knepigt det kunde vara att ens regelbundet få tag på NYT t.o.m. i en så stor stad som Houston.
Turkiska uttryck 1 – Afiyet olsun 10-01-14
Skriven av Sven in : Kultur, Mat, Turkiet , 3kommentarerTalar ur skägget
Utan att vara språkvetare så tror jag att jag står på fast mark om jag säger att turkiskan använder sig av betydligt fler fasta uttryck än alla dessa germanska språk de flesta av oss är vana vid. Om inte annat finns det avgjort en kvantitativ skillnad i det vardagsspråket. Det finns en mängd fasta artighetsfraser som du måste använda för att passa in i det sociala spelet. Det är dessa jag tänkte skriva om i denna artikelserie, snarare än alla typer av idiom. Jag tänker inte försöka lära någon turkiska, men jag hoppas att jag kan underhålla de som liksom jag är allmänintresserade av kultur och språk.
Afiyet olsun
Betyder ordagrant “må hälsan vara god”, men har i praktiken samma betydelse som vårt smaklig måltid. Att just detta uttryck har en svensk motsvarighet är anledningen till att jag börjar där och ingen annanstans. Men när jag för ett par veckor sedan satt runt julbordet hemma hos familjen i Småland var det ingen som önskade mig smaklig måltid. Åtminstone för oss från Småland är det ett föråldrat uttryck, som vi har ersatt med – ingenting. Snarare är det så att de enda gångerna man förväntar sig ett vänligt ”smaklig måltid” är när man är på en restaurant skött av invandrare från mellanöstern.
För något år sen på en kongress i Polen stötte jag på en kvinna som pratade klingande finlandssvenska. För henne var uttrycket i högsta grad levande och hon uppskattade inte alls att jag sade att i Sverige är det bara turkar som använder sig av dessa tvenne ord: smaklig måltid. Fast det är ju faktiskt nästan sant.
Och efter en tid i den turkiska kulturen är det lätt att förstå att invandrare härifrån använder sig av det uttryck som finns på svenska. För att studera en turk som förgäves försöker leta reda på en översättning av afiyet olsun på det samtalsspråk som råkar råda vid bordet kan vara smärtsamt. Artighetsfraser utvecklas till ett fysiskt behov efter samröre med den turkiska kulturen, det gäller i högsta grad även mig. Om engelska är umgängesspråk blir det franskans bon appétit som gäller, vilket väl tydligt visar att vi germansktalande inte är så intresserade av att önska våra bordsgrannar lycka vid matbordet.
Läs också:
Turkiska uttryck 2 – Ellerinize sağlık
Våld som kulturyttring 10-01-09
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , kommenteraDe flesta av de studenter jag arbetar med här tillbringar under sina år på universitetet åtminstone en sommar eller en termin i Västeuropa eller USA. Erdem arbetade en sommar på Fraunhoferinstitutet i Dresden. En natt när han satt och drack öl på en pub stelnade han plötsligt till. Två tyskar började bråka med varandra framme vid bardisken. Vad bråket handlade om visste han inte, men det såg ganska allvarligt ut och det var tydligt att det skulle bli handgemäng. Erdem tyckte att det började bli ordentligt obehagligt. Orden räcker inte längre till för de ilskna fulla tyskarna och för att förbereda sig för strid ställer en av dem ner flaskan han håller i handen på disken, reser ragg och börjar puckla på sin motståndare.
Och Erdem brister ut i skratt. Han hade tagit för givet att flaskan skulle krossas mot bardisken för att kunna användas som dödligt tillhygge. Att de båda tyskarna skulle slåss utan att använda varje tillgängligt medel.
Det handlar om kulturella förväntningar. I en svensk småstad hade bråket hanterats på samma sätt som i Dresden. Många i våra trakter går ut på krogen för att slåss, ett helgnöje med goda anor. Men vi vet också att följa vissa regler, som att inte använda tillhyggen. Jag skulle vilja påstå att offentliga slagsmål är betydligt mer ovanliga i Turkiet (delvis beroende på en betydligt lägre alkoholkonsumtion, givetvis) än i norra Europa. Men när ett slagsmål väl bryter ut blir folk väldigt nervösa; har det väl gått så långt är risken att det blir riktigt allvarligt väldigt stor. När man väl ser ett ordentligt, offentligt gräl brukar oftast flera generationer blanda sig i. De unga männen som vill varandra illa hålls tillbaka av gamla tjattrande kvinnor.
Järnhuvudet 10-01-06
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , kommentera1709 flydde allas vår Karl XII den ryska armén in i det ottomanska riket. Med en anmärkningsvärd envishet höll han sig kvar där, till sina ofrivilliga värdars allt större irritation. Tack vare denna uppvisade enträgenhet gavs han epitetet demirbaş – järnhuvudet – och kallas än idag i turkisk historieskrivning för Demirbaş Şarl.
Men det riktigt pikanta är att detta skämtsamma smeknamn så småningom ledde till ett oväntat tillskott i det turkiska språket. Tanken med namnet Demirbaş var ju att beskriva hans envishet, men eftersom han stannade i sådär fem år – en avsevärd tid för en kung att tillbringa i främmande land utan att gå i strid – skämtades det också om att han var en fixtur i sultanens rike. Och genom detta skämtande genom århundradena fick ordet sin moderna betydelse av just inventarieartikel eller permanent, tung utrustning.* (Det senare är den vanligaste betydelsen.)
*Detta om man skall tro vad Geoffrey Lewis skriver i sin bok The Turkish Languge Reform. Jag håller med om att orsak och verkan i detta fall låter på vippen för bra för att vara sant.