hoppa till navigation

Europa och Turken: EU bör vara kristen klubb, tycker Lennart Berntson 07-04-08

Skriven av Sven in : Uncategorized , 11kommentarer

Vår lokale resident Ingmar Karlsson, utkom ju alltså i dagarna med en ny bok Europa och Turken. Betraktelser kring en komplicerad relation. Som en sedvanlig annons kom en brännpunktsartikel. Jag funderade på en kommentar, men den enda blogg som länkades från SvD:s sida tycktes lägga fram den kritik jag själv hade att komma med. Jag håller med Karlsson i sak, men det kan tyckas aningen tondövt  i en svensk kontext att i en artikel så hårt koncentrera sig på den religiösa frågan. Det är kanske den heta debattpunkten i Tyskland, men i Sverige är det andra frågor som diskuteras och som folk är nyfikna på att höra initierade kommentarer om. Han skriver ju uppenbarligen ganska utförligt om dessa andra ämnen (i första hand då minoriteters rättigheter) i boken, så jag undrar varför han inte valde att fokusera på det istället. Möjligen blev det för omfångsrikt för en artikel.

Jag har ännu inte fått tag på boken, men tänker läsa den så fort jag kan. Under tiden kan man ägna sig åt att läsa Lennart Berntsons fantasterier och förhoppningar om att EU snarare skall stärka än försvaga nationalism och betydelsen av geografiska gränser i hans recension av boken åt SvD. En natonalism på större skala måste ju vara bättre än en på en mindre?

Berntson tycker inte att EU skall acceptera Turkiet. Det i sig är inte en orimlig hållning. Det handlar ju trots allt om vad man vill att EU skall vara. Jag argumenterar själv gärna i samma andetag både för Turkiets medlemsskap och EU:s slutgiltiga upplösande. Turkiet är ekonomiskt sätt väldigt ojämnt utvecklat (även om de senaste medlemmarna i ekonomiskt avseende nog var i än sämre skick) och militärkuppernas skugga vilar fortfarande tungt över turkisk politik, vilket gör att många har svårt att tro på ordentlig politisk stabilitet inom den närmaste tiden. I grunden är dock min åsikt att de få fördelar som finns med EU tjänar på Turkiskt medlemskap:

Dessutom kan turkisk medlemsskap hjälpa till med att får bort en del av det mest meningslösa av bidragsapparaten, då dess storlek kan göra den omöjlig.

Men Berntson ser det hela på ett annat sätt. Han pratar först om att Turkiet inte tillhör Europa. Och även om turkar i århundraden har varit de i den muslimska världen som har haft mest kontakt med västerländska nationer så har ju den märkvärdiga islamska självsäkerheten gjort att den turkiska muslimska kulturen under lång tid tog till sig anmärkningsvärt lite av västerländsk kultur, trots geografisk närhet (medan olika minoriteter faktiskt tog till sig betydligt mer och i någon mån verkade som en buffert för den dominerande muslimska ordningen och bidrog möjligen på sätt till att det kunde fortgå så länge som det gjorde).

Men jag kan inte begripa varför det skulle vara ett självändamål i sig att, denna gång från vårt håll, slå vakt om att bevara den klyftan. Berntson pekar på två huvudanledningar till att Turkiet inte skall anslutas till EU.

Det senare kan jag inte se som annat än en utstuderat antiintellektuell hållning. Det är tacksamt att han själv formulerar båda sätten att se EU:s grundvalar så väl. Och det är klart, jag skall inte bedöma resonemanget för den som tycker att “ömsesidigt erkända rättigheter” låter mer skrämmande än en sammanslutning baserad på en tradition uttryckligen byggd kring religion och våld, för det omdömet är mig helt obegripligt.

Mitt kristna jag; en amerikan kallad Mark 07-04-08

Skriven av Sven in : Uncategorized , 11kommentarer

Efter mycket vånda och religiösa grubblerier kastade jag en dag för alltid religionen bort ur mitt liv. Jag minns dagen. Jag var fortfarande på skolgården, men på väg hem efter en sedvanlig skoldag. Jag var elva år och gick i femman. Jag bestämde mig för att sluta skämmas för att jag visste att det inte finns någon gud. Vår lärarinna hetta Ing-Marie. Två år senare skulle vår nya religionslärarinna kalla mig nihilist och på så vis fick jag lära mig ett nytt ord. Något som jag alltid uppskattade.

Sedan dess har jag inte för ett ögonblick känt mig lockad av religion. Däremot händer det att religiösa samfund lockar mig, vilket säkert för personer med en mindre teoretiserad världsbild än min kan vara samma sak. Och alltid är det samma typ av samfund som utövar sin lockelse på mig: den kristna evangelismen.

Igår var jag på påskfirande hos något så ovanligt som en protestantiskt kristen församling i Istanbul, närmare bestämt en fin kyrka i Kadiköy. Jag känner inga kristna här, istället var det de enda inbjudna muslimerna som bjöd in mig. Vi satt på de otrognas bänk, fyra muslimer och jag, medan restan av kyrkan var fylld av uppemot hundra kristna. Mina vänner var där för att familjens unga dotter  skulle spela fiol.

Om två timmar av musik och turkisk predikan har jag inte så särskilt mycket att säga. Kristna pratar och sjunger mycket om Jesus och nu i påsktider osedvanligt mycket om återuppståndelse. Det är inget att hetsa upp sig över. Sådär halvvägs in blev jag dock knackad på axeln av en medelålders kvinna som välkomnade mig och undrade hur det var med min familj och sådär. Allt på turkiska. Efter en halvminut sådär förstod hon att hon hade tagit fel på person. Allt om det, trodde jag.

Efteråt var det dock gående bord i en källarvåning och allt var sådär otroligt trevligt. Majoriteten var nykristna turkar, men en hel del västerlänningar var där också, framför allt britter. Men det intressanta var att alla pratade turkiska, även de med en klart knackig turkiska envisades med att använda den. Det slog mig senare att damen som knackade mig på axeln var skotska och den hon trodde mig vara var en amerikan kallad Mark, men ändå tilltalade hon mig enbart på turkiska. Förmodligen var det en allmänt erkänd överenskommelse i kyrkan. Trevligt är det hursomhelt; nästan alltid brukar det i såna här sammanhang uppstå engelsktalande öar. Igår var det nästan bara med mig det pratades engelska, men först när samtalet hade kommit till den punkt att jag inte längre kunde klara mig på turkiska.

Och så var det det här med Mark. För direkt när vi kom ner till det gående bordet började folk hälsa igenkännande på mig. Folk började fråga om min familj på turkiska och jag trodde att jag missförstod deras engelska. Till slut tar den skotska damen med mig in på ett kontor och visar mig ett foto på en kille som heter Mark. Han ser ut som jag, är amerikan och tycks resa runt i Turkiet mellan olika protestantiska kyrkor. Och bäst som vi står där kommer en man in på kontoret och frågar hur det står till med mina barn. “Han är inte Mark”, säger de. Han tror de inte först och kisar mot mig. “Jag är inte Mark” blev min vanligaste turkiska fras under kvällen. Riktigt absurt blev det en stund senare när en grupp på fyra, fem personer står en bit bort, tittar på mig och en av dem försöker övertala de andra att jag inte är Mark. En mycket besynnerlig upplevelse.

En annan historia

Strax innan det var dags att gå pratade jag med den skotska damens man. Han är såvitt jag kan begripa från Turkiet och har ett bokförlag som bara trycker kristen litteratur på turkiska. Bland annat lär han stå för den enda existerande moderna bibelöversättningen till turkiska. Det tog sju år att själv översätta Nya Testementet från det grekiska originalet, berättade han. I Sverige har vi statliga kommissioner, men turkiskspråkiga kristna har inte den (tvivelaktiga) lyxen. Såvitt jag kunde begripa hade han också stått för en översättning av GT, även om han inte utförde den själv. En mycket imponerande man hursomhelst (också med ett helt fantastiskt grått skägg, något som inte skall underskattas). Jag skall verkligen försöka att träffa honom igen, med mindre folkhopar i närheten. Jag kommer säkert att få anledning att skriva mer om honom och hans bokförlag, eftersom jag tyckte att det var så intressant.

Akdamar och språkgnabb 07-04-04

Skriven av Sven in : Uncategorized , 4kommentarer

Senaste veckan har den turkiska ön Akdamar och dess drygt tusenåriga kyrka dykt upp i nyhetsflödet. Den gamla kyrkan har renoverats sedan 2005 och invigdes slutligen som museum förra veckan. Det lär ha utförts på initiativ av regeringen och det ses av de som så önskar som en försoningsgest. De som å andra sidan önskar se det annorlunda talar istället om det futtiga i att vägra att förse kyrktornet med ett kors.

Jag kan inte riktigt förstå det problematiska med att förse ett museum, som just är museum i egenskap av att under niohundra år ha varit en betydelsefull kyrka, med ett kors. Snarare kan det tyckas som en logisk del av en fullständig reparation. DN skrev förövrigt ganska underhållande om det för några dagar sen.

Språkliga bekymmer

Vid invigningen i torsdags närvarade en del armeniska aktoriteter, såväl kyrkliga sådana som representanter för Armenien, men andra vägrade att närvara och att erkänna kyrkan som restaurerad. Det var det där med korset och ett missnöje över att inga armeniska gudstjänster skall få hålla på Akdamar. Men det finns en tredje nagel i ögat. Akhtamar heter ön på armeniska och detta har turkifierats till Akdamar, vilket på helt modern turkiska betyder Vit ven. Som en not till känsliga läsare (jag vet att ni finns) vill jag påpeka att jag ingenting vet om namnets ursprung, eller om namnet ursprungligen är armenskt,kurdiskt turkiskt, eller något annat, detta bara som en not för känsliga läsare.

Denna språkliga kontrovers påminner mig om när jag helt oskyldigt pratade med någon turkisk kompis om berget Ararat. Berget som är känt från Bibeln, berget där Noah fastnade när den obändiga flodvågen äntligen drog sig tillbaka, men också namnet på Turkiets högsta topp. Döm om min förvåning när min turkiske vän tog själva namnet som en allvarlig förolämpning.

Vi redde ut det där senare; att hela västvärlden faktiskt använder det namn för turkiska Ağrı dağı som turkarna själva ser den armeniska benämningen. Men även efter den försoningen återstår det problem jag har med folk som hittar förolämpningar i att någon annan använder andra namn än vad de själva föredrar. Det är inget annat än ett oskick, oavsett vem som står för det.

Turkiska TV-apparater 07-04-03

Skriven av Sven in : Uncategorized , 2kommentarer

Som ett litet appendix till mitt tidigare inlägg om Istanbul i statistiken vill jag notera att det rapporteras att Turkiet är den sjunde största exportören till EU-länder. Särskilt känt har Turkiet blivit för TV-export, av vilket mycket görs för utländska märken så att det turkiska ursprunget på sätt döljs. Det turkiska företaget Vestel hävdar att de har 25% av de europeiska TV-marknaden. Och då skall man vet att det finns andra turkiska TV-tillverkare, främst av vilka är BEKO.

Att det kan vara en bra idé att dölja det turkiska ursprunget för företag som vill verka internationellt blev jag påmind om senast jag flög med Turkish Airlines och vissa icketurkiska passagerare efter landning pratade om vilken tur de hade haft som överlevt! Turkish kan nu på grund av sitt namn inte välja den strategin, utan satsar istället på att framställa sig själva som ett aningen dyrare och lyxigare alternativ än många europeiska bolag.

En annan strategi än ovan för att dölja turkiskt ursprung är ett köpa upp utländska varumärken. T.ex. är Grundig (och därmed det fantastiska varmärket Telefunken) till hälften turkiskägt numera.

Chan-Wook Park vid en orgel i Istanbul 07-04-03

Skriven av Sven in : Uncategorized , kommentera

Sven skriver ett långt och aningen förvirrat inlägg om ett universitet och en koreansk regissör

Hade någon igår bett mig välja ut en av världens alla regissörer att hålla ett seminarium för mig skulle jag utan tvekan ha valt Chan-Wook Park. Det är nog svårt att argumentera för att han är världens bästa levande regissör, men han är defintivt den som bäst har fångat mitt intresse den senaste tiden.

Fantastiskt då att jag idag fick höra om hans besök på Bogazici University (‘Båazichi‘) här i Istanbul. Boagzici är inte bara ett av landets mest eftertraktade lärosäten, det har också Istanbuls vackraste campus, som jag har nämnt tidigare.

Bogazici

Så vi lämnade jobbet tidigt (i och för sig för att åtevända runt åtta, men det är en annan historia) och åkte mot Boagzici. Universitetet var ursprungligen en del av Robert College, Turkiets första amerikanska läroverk. Privata RC har bara kvar en del av dess ursprungliga campus, men håller fanan högt som Turkiets högst rankade highschool. Resten av det sköna området med gudomlig utsikt över Bosporen tillhör dock numera statliga Bogazici University (som dock fortfarande har all undervisning på engelska, i likhet med en stor andel av alla highschools och universitet här).

En korean, en amerikansk orgel och en massa språk

Jag hade antagit att Park skulle prata på engelska, men tyvärr pratade han hela tiden koreanska. Eller rättare, han sade ett par ord på koreanska i stöten och väntade sedan på att tolken skulle översätta till turkiska. Längst bak i Albert Long Hall satt jag och lyssnade på Caglar som viskande spontanöversatte till engelska.

Detta i kombination med att alla publikfrågor var oväntat dåliga och ofta rent pinsamma gjorde att det hela blev betydligt mindre intressant än vad det kunde ha blivit. Park blev naturligtvis tvungen att försvara allt våld han använder i sina filmer och hans svar här var det enda riktigt intressanta under seminariet.

När han visar våld vill han i första hand visa det ur offrets synvinkel snarare än förövarens. När det sent om sider blir dags för offret att slå tillbaka är det viktigt, enligt Park själv, att man inte känner någon lättnad inför offrets hämnd, att man inte tar huvudpersonens parti. Det är lätt att förstå att en sådan estetisk princip lätt leder till filmer som uppfattas som kalla och helt i brist på känsla och empati.

Parks senaste lär dock vara helt i avsaknad av våld och snarast lämplig för barn och kvinnor, om vi skall tro honom själv. Titeln, översatt till svenska, blir i alla fall Jag är en cyborg, men det är ok. en sån där titel som redan i sig själv öppnar för fantastiska historier innan man ens vet det allra minsta om filmen. Den skall visas lite senare på Istanbul filmfestival, av vilken det här seminariet var en del. Det blir att försöka se den då.

Och på väggen bredvid honom fanns alltså en gammal amerikansk 1800-talsorgel.

Turkiet – traditionellt, Sverige – traditionsbundet. 07-04-02

Skriven av Sven in : Uncategorized , 2kommentarer

Vissa kulturer är moderna, andra är – ännu – traditionella. De flesta av oss är inte bara överens om att det är så, utan också om hur uppdelningen skall göras. Men tittar man för nära blir det som så ofta betydligt svårare att exakt förstå exakt vad man menar. Efter över ett år i Turkiet har jag drabbats av just det. Det finns goda skäl till varför Turkiet kan betraktas som traditionellt: på vissa håll är klaner, inte staten, den samhällsbärande strukturen och visst har många en annan syn på arbete än vad vi är vana vid. Jag tänker på den minimala klädaffär på Istanbuls asiatiska sida där jag och två väninnor blev sittande med te i en halvtimme; de hade inte träffat butiksägarinnan på många år. Att vi bokstavligen tog upp all plats för potentiella kunder var inget som fick komma ivägen för gästfriheten.

Nyligen var jag hemma en vecka i Sverige för att besöka en begravning. Jag var upptagen av min egen sorg och av att ta farväl tillsammans med släkt och bekanta. Samtidigt höll ett hårt spunnet nät av traditioner och ritualer oss ganska strikt bundna under flera timmar. De som inte var uppdaterade blev varsamt, men noggrannt vägledda. Jag hade inte varit på begravning sedan barnsben och kunde inte begravningens ABC. Bara någon veckan innan förstod jag att vi nära anhöriga skulle bära vit slips, andra svart. Strax innan själva ceremonin gick den vänlige mannen från begravningsbyrån igenom när vi skulle gå fram, hur vi skulle bära kistan och vi hade en diskussion om det var lämpligt med handskar eller inte. Och senare höll begravningsbyråmannen koll på dem av oss som inte orkade ta in alla förmaningar på förhand, talade om när vi skulle buga, när vi skulle vända oss om, när – och i vilken ordning – blommor skulle kastas. Som en pjäsens regissör såg han till så att vi utförde vår del korrekt. Alltmedan vi grät.

Jag insåg strax att något liknande skulle vara otänkbart här i Turkiet. En turkisk begravning utförs samma dag eller dagen efter dödsfallet, utan något som helst ceremoniel eller klädkrav. Men det gäller inte bara begravningar. Bröllop här kan vara enorma, lustfyllda tillställningar, men jag känner mig alltid vilse. Jag saknar såväl bordsplacering, talen, bestämda start- och sluttider som klädkoder. Här kan allt blandas, turkiskt, amerikansk eller grekiskt (faktiskt). Men i dessa sammanhang, utanför vardagen, är inslag av tradition mycket starkare på svensk mark. Kontrasten mellan det turkiska och det svenska ligger just i detta; låter vi dem styra oss när vi pratar med elektrikern, eller när vi håller tal på en middag och känner oss säkra på att ingen under tiden kommer resa sig upp utan goda skäl?

När jag talar om traditioner tänker jag i första hand på saker som när man skall ha mörk eller ljus kostym. Den irakiske kemist jag en natt pratade med i fyra timmar vid Stockholm Central lyste när han pratade om att dricka dricka te ut tulipanformade glas. ”Aldrig ett glas. Minst två. Det är tradition.” Jag tror att mina turkiska kompisar skulle nämna alla de speciella uttryck av vördnad som används på turkiska när man avbryter någons arbete, när någon har tillverkat något med sina händer, just skall äta och så vidare. Eller för all del det där med te i tulipanformade glas. Hemma i Smålands geografiska mitt, där min farmor bor, kommer prästen fortfarande på husförhör. Än har världen tid att bli modern.

Nytt tema och svenska vart man ser 07-04-01

Skriven av Sven in : Meta , 2kommentarer

Ännu ett tråkigt metainlägg. Jag installerade nu Ben Gilbanks Regulustema. Översättningen till svenska har jag faktiskt gjort själv och skickat den till Ben, som nu inkluderar den i sin distribution.

Men det här första gången som jag installerar översättningen själv och med tanke på att jag gjorde den relativt snabbt finns det säkert några fel. Så om ni ser några fel på den svenska som tillhör temat (till skillnad från mina poster, alltså) så säg till. Jag har väl redan sett ett fel själv, men det är ju inte så roligt att pilla med sånt där (jag har verkligen fått nog för idag, åtminstone) så om ni har nåt att komma med ändrar jag allt på en gång lite senare.

Småningom blir det nog en mer lämplig bild högst upp också.

Lite stökigt under dagen 07-04-01

Skriven av Sven in : Meta , kommentera

…på den här sidan alltså, inte i Istanbul.

Jag har just uppdaterat mjukvaran till den senaste, skinande versionen av WordPress. Under dagen kommer det också dyka upp lite annonser här på sidan av olika slag. De kommer försvinna inom en dag eller två. Jag kommer inte ha annonser här i fortsättningen, (åtminstone inte inom överskådlig tid) det är bara det att jag vill lära mig hur det går till och jag det har sina poänger med att testa på en existerande blogg, snarare än en tom och nyinstallerad.

För installationen har spamskyddet varit bortkopplat i ett par timmar och det märks verkligen att Akismet (som alla bloggares favoritpreventiv heter) gör nytta.