hoppa till navigation

Blogg att följa 07-03-27

Skriven av Sven in : Uncategorized , 3kommentarer

Stefan Geens bloggar från Kairo. Hans stil verkar vara väldigt långa och inte väldigt frekventa inlägg. Jag spelade med genom att lämna honom en riktigt lång kommentar. Hur som helst så har han redan gjort många intressanta observationer och Kairo är en av de städer jag är mest intresserad av just nu. Vi har tänkt oss att det skall bli vårt nästa resemål, även om jag fortfarande inte har något datum.

Kairo är större än Istanbul, vilket man inte kan säga om många städer i närområdet. Jag har hört mycket om kaoset och oredan där. Jag är verkligen nyfiken.

Istanbul i statistiken 07-03-27

Skriven av Sven in : Istanbul , 3kommentarer

Under 2006 rankar Istanbul enligt Mercer som nummer 15 på listan över städer med högst levnadsomkostnader, att jämföra med Stockholms 18:e placering. (I själva verket är det naturligtvis möjligt att leva en hel billigare i Istanbul än i Stockholm, för den som väljer rätt kvarter och gator). Dyrast är Moskva.

23 miljoner (länk på turkiska) personer bor enligt statliga register i Istanbul. Riktigt så stor är dock inte staden, en stor del av namnen är falska. Fast det finns också en hel del invånare utanför registren. 13 miljoner har man vid tillfälle räknat till, de allra flesta är överens om att det är fler än så. Men hur många som bor här vet vi helt enkelt inte.

Enligt EU:s rapport om brott och säkerhet för 2006 hamnar Istanbul på första plats, som världens säkraste stad! Det skall man nu inte ta för allvarligt. Jag skulle misstänka att underrapportering av brott är en anledning till att Stockholm rankas som farligare än Istanbul. Men det är om inte annat en påminnelse om att Istanbul, trots sin enorma storlek och bitvis stora fattigdom, inte alls tillhör de riktigt våldsamma städerna.

Markpriser börjar på sina håll tampas med de Europas riktigt dyra städer, kan man läsa i Zaman. Dyrare att köpa en bit land i Istnbul än i Stockholm eller Rom. Fast det går naturligtvis fortfarande att hitta lägenheter billigare här än i Stockholm.

På en lista över de rikaste, större städerna hamnar Stockholm på 20:e plats (långt efter Köpenhamn) och Istanbul på 43:e. Instressant är att världens dyraste stad, Moskva, hamnar på 45:e plats i rikedomslistan.

Bukarest: husfasader och självförtroenden alla slitna 07-03-26

Skriven av Sven in : Istanbul, Turism (I Istanbul) , 2kommentarer

En erfaren och rundlagd forskare från Wien, såväl geografiskt som administrativt i mitten av Europas forskningsvärld, en ung doktorand från Slovenien, en masterstudent från Istanbul som plockar bort fläsket på tallriken framför sig, två seniora forskare från Rumänien som skäms lite över sitt hemland och en svensk civilingenjör som arbetar i Turkiet. Den senare är alltså jag.

Dessa sex karikatyrer befolkade ett av borden på Carul cu bere i centrala Bukarest. En verkligen anslående restaurang som med sitt höga takvalv och myckna ornamentik fick både mig och Serhan att direkt tänka på amerikanska kostymfilmer. (Och jag ser inte det som dystert. Snarare underlättar det att vi alla har USA som en gemensam kulturell lins. När jag träffade Seden var det första ämne vi kunde prata om utan att samtalet blev till en utfrågning Masters of the Universe.)

Wienaren har varit flitigt resande inom dessa europeiska forskningsprojekt under tio år och ser sig själv som sitt instituts hårt arbetande finansieringsmaskin. “Gammalt tyskt 1800-talsbygge” slår han fast. “Tysk bourgeoisie byggde i den här stilen runt om på kontinenten.” Samtalet gled in på centraleuropeisk historia. Den unge slovenen och den äldre Wienaren berättade om samma saker för oss, fast ur olika perspektiv samtidigt som de försökte vara nödtorftigt artiga. De många förändringarna och förskjutningarna av deras gemensamma gräns, etniciteter i kläm och den Österrikiska gröna jackan var omöjliga att förklara utan att röra upp viss historisk animositet till ytan.Nationalismens spöke finns överallt.

Den gröna österrikiska jackan. Den som symboliserar att man inte har glömt de gamla, möjligen fornstora, dagarna. Att man har råd att hålla sig både med hus på landet och lediga dagar att jaga på. Att man kanske jobbar i staden, men har sitt hjärtas hem en bra bit från stadens larm.

Jag tycker verkligen om att observera och idissla kulturella kontraster. Lite oftare än jag borde pratar jag nog med mina turkiska kompisar om “hur det är i Europa”, i jämförelse då med Istanbul. Av någon anledning tänker jag mig hela Västeuropa som en enhet, mer eller mindre. Men jag vet ju att kontrasterna mot det svenska folkhemmets skimmer är skönjbara redan i Danmark. Centraleuropa är en helt annan best, med en egen historia som jag bara ytligt förstår. Jag insåg det i helgen, där på Carul cu bere.

Men vi drack mer vin och pratade småningom en hel del om Turkiet, naturligtvis. Som oftast blev det ett trevande, men envetet frågande, begränsat bara av driften av att vara artig. Men i grunden finns ett sökande efter någon stor oanständighet, som bara måste finnas där bland muslimerna. För all del gör jag nog i någon mån detsamma (förlåt mig, Hamid) när jag pratar med till exempel pakistanier.

Kort epilog, till en ganska kort text

På taxin hem till hotellet hände det där som nog bara kan hända i Bukarest. Vi är i en del av centrum och skall till vårt tämligen kända (och alltför dyra och faktiskt turkiskägda) turisthotell i en annan del av centrum. Och taxichauffören hittar inte dit! Han är däremot hur trevlig som helst och på typiskt rumänskt manér skyller han det på sin nationalitet “Rumanian driver! Rumanian driver!” säger han om sig själv och skrattar. Senare använder han det om andra bilister, fast nu med mindre skratt. Vi får dock hjälp, en av organisatörerna förklarar vägen för honom och allt går väl.

Väl hemma i Istanbul, ungefär ett dygn senare, beskriver jag Bukarest genom en kontrast. “Bukarest är den stad i Europa från vilken man far och kommen till Istanbul är lättad över att få återse såväl god organisation, framkomlighet som hela fasader. Och taxichauförer som hittar. Två märkvärdiga platser, som båda får mig att känna mig väldigt långt ifrån Småland.

Mer skrapor! 07-03-21

Skriven av Sven in : Uncategorized , kommentera

Den sista biten riktigt högkvalitativ och byggbar mark skall säljas av Istanbuls lokala myndigheter. De 46000 kvadratmeterna förutspås gå på en miljard dollar. Anledningen till det höga priset är ju alltså att det rör sig om utvecklingsbar mark i Levent, ett av de två stora skyskrapområdena i Istanbul.

Fler skrapor alltså. Jag undrar när jag kan räkna med utsökt över nya kranar under min väg till centrum.

Vad som driver turkar galna 07-03-21

Skriven av Sven in : Uncategorized , 2kommentarer

Ebru är en ung flicka som jag känner för att hennes mamma är en gammal god bekant till Sedens mamma från tiden innan barnafödande när de fortfarande arbetade. Häromdagen ringde Ebrus bekymrade mor till Seden och bad henne tala med den ytterst deprimerade dottern.

Det var ju tråkigt att hon mådde som hon mådde och ännu mer bekymmersamt lät det hela när vi fick höra att de flesta av hennes kompisar redan hade tagit kontakt med psykolog för att reda ut sina personliga bekymmer. De är arton-nitton år och håller alla på att på att kollapsa av anspänning.

Vad är det då som står på? Det är inte frågan om efterdyningarna efter en färjkatastrof eller avdödandet av en huvudperson i senaste Harry Potterromanen (även om det hade kunnat vara orsaken ett par år tillbaka, åtminstone när det gäller Ebru). Vi pratar om Turkiets nationella antagningsprov till universitetsstudier.

Med svenska mått mätt är instutionen både bisarr och otänkbar. Vill man in på universitet skriver man provet efter sina gymnasiestudier (lise) och man får bara en chans. För att komma in på de högt rankade statliga universiteten eller få stipendier till de högt rankade privata krävs att man placerar sig bland de främsta 2-3000. Av två miljoner.

Serhans berättelse

Jag är idag i Rumäniens huvudstad Bukarest tillsammans med min kollega Serhan. Imorgon skal vi på konferens, men idag har vi försökt att i strilande regn turista så gott det går. Under vandringarna har vi fått mycket tid över att diskutera det turkiska skolsystemet och annat.

De flesta som siktar på universitetsstudier ägnar under det sista gymnasieåret det mesta av sina helger åt provet. Serhan och några av hans kompisar studerade regelbundet till det tre timmar långa provet under tre år i förväg. Dessutom genomförde de speciella träningspass där de var de skrev versioner på provet utan tillgång till klocka, för att de skulle känna de tre timmarna i kroppen. De ägnade sig till och med åt höghöjdsträning.

För att verkligen kunna klara av att skriva under alla omständigheter gjorde de skarpa övningar på provet på toppen av Bursas högsta berg (Ulu Dağı) för att klara av det även där.

Jag frågar honom om det gick bra till slut. “Jag förväntades göra väldigt bra ifrån mig.” säger han, men “det blev inte”. Det visar sig att han “genom slarv” fick fyra fel av tvåhundra och bara placerade sig bland de främsta två hundra av de två miljonerna. Han gymnasieskola hade som en morot lovat att skänka en bil till den som hamnade bland topp tio och Serhan (och alla andra) hade verkligen räknat med att han skulle hamna där. Topp 200 innebär alltså den bästa tiondels promillen. Jag blir skrämd bara av att ens fundera över sådana elitgrupper.

Och Ebru har tre månader kvar att oroa sig över provet. Jag hoppas att det går bra och är glad över att jag slapp.

Rättelse: Det verkar som att det är möjligt att ta provet flera gången, även om det bara finns ett skrivtillfälle per år. Se kommentarer.

YouTube fungerar, gudske pris 07-03-18

Skriven av Sven in : Uncategorized , 1 kommentar hittills

Min tidigare oro är för tillfället stillad. När YouTube tog bort den film som domstolen hade dömt som olaglig i Turkiet släppte tydligen hindren för internetleverantörerna att ge oss tillgång till detta närmast osalgbara sätt att fördärva en arbetsdag på, som YouTube utgör.

Gudskepris.

Det svenska och det turkiska I 07-03-13

Skriven av Sven in : Uncategorized , kommentera

Den nordiska skärgården, från det yttersta skären sköljda av Österhavets bleka böljor och in mot öar, sund, bebyggelse och odlingar, hur mänskligt är icke dess anlete. Ett landskap dimensionerat efter människan, den enskilda människan, den ensamma människan.

[...]

Den egeiska skärgården har andra dimensioner. Den är avgjort olämplig för lördagsputtrare och söndagsseglare. [...] Hur man misstar sig på avstånden i detta landskap!

Så skriver Willy Kyrklund i sin lilla bok Aigaion från 1957. Grekisk och nordisk skärgård. Fyra stycken längre ned heter det på ytterst kyrklundskt manér: ”På grekernas sällskaplighet kan ingen klaga; den uppfyller de utomordentligaste krav. [...] Varje tanke på, att man inte skulle trivas ännu litet bättre, arbeta ännu lite bättre, förstå varann ännu litet bättre, om man vore ännu litet fler personer tillsammans, är greken fullkomligt främmande.”

Medan den grekiska övärlden är skapad helt utan tanke på människan, med karga vassa klippor och öarnas hårda undervegetation så talar den svenska skärgården med mänsklig tunga. Men greken är mot sin granne som det svenska landskapet och svenskarna ser hos varandra något med samma dimensioner och kantighet som hos det grekiska. Det är vad Kyrklunds tycks mig vilja säga.

Jag vet mycket lite såväl om Grekland som om svensk skärgård. Men Kyrklunds grekiska observationer känns som mina av kontrasterna mellan mittersta Småland och det västra Turkiet jag känner.

YouTube nedstängt i Turkiet? 07-03-12

Skriven av Sven in : Uncategorized , 3kommentarer

Mitt flyg från Istanbul landade på Arlanda i torsdags. På väg till tåget som skulle ta oss ner till Småland ryckte jag åt mig en Metro att ha på den del av tågresan jag skulle tillbringa utan internetuppkoppling.

Där stod det att en turkiska domstol har beodrat turkiska internetleverantörer att stänga ner YouTube. De sista dagarna i Turkiet ägnade jag mig enkom åt arbete och sömn, därför måste jag ha missat detta i nyhetsflödet.

Bakgrunden är en rättsprocess mot några Atatürkfientliga videor. Beklagansvärt nog har YouTube faktiskt tagit bort den video som utpekades i domen. Carl Bildt nämner det i sin helsidesartikel Sverige starkt värn mot övergrepp på dagens SvD Brännpunkt. Han hänvisar där till Turkiets ”försök att censurera YouTube”. Också uppgifterna jag har sett i media har varit något oklara rörande om Turkiets nätleverantörer verkligen spärrar YouTube just nu.

YouTube är en av de flitigast använda siterna hos mig och mina turkiska kompisar, så förutom mitt starka patos mot censur är jag rent praktiskt väldigt oroad över de här nyheterna. Jag kan lova er att jag kommer att rapportera mer om det här, så snart jag återkommer till Istanbul!

Kerem Görsev trio på Istanbul Jazz Center 07-03-12

Skriven av Sven in : Uncategorized , kommentera

Sin riktiga krydda får kvällen när jag besöker toaletten. För där, på väggen ovanför det välputsade handfatet, sitter en plasma-TV som visar konserten som pågår en en halvtrappa ned. Naturligtvis strömmar under hela toalettbesöket konserten mot mig från väl placerade högtalare. Och det är inte bara det att jag kan se och höra konserten medan jag tvättar mina händer, jag ser den också från en annan vinkel än nere i baren. Och för mig och många andra som uppskattar jazz är en stor del av behållningen av en jazzkonsert att studera samspelet, ögonkontakten, snabba tecken och musikernas erkännande leenden. (Och det känns inte som ett lika vulgärt grepp som de plasmaskärmar som sitter ovanför varje pissoar och toalettstol på biografen på Kanyon-köpcentret borta i Levent.)

Väl tillbaka i baren

Kerem Görsev trio (Görsev på piano,Volkan Hürsever på bas och Cengiz Baysal på trummor) är en av Turkiets mest kända jazzgrupper. Musiken är välbekant för alla som har lyssnat på jazz någon gång efter bopens era. Merparten av konserten består av standards och enligt den vanliga mallen börjar bandet gemensamt enligt eller nära de skrivna noterna för att sedan växla solo på gemensamt tema och harmonik med varandra tills de åter spelar skrivna noter i slutet av låten. Men det finns också plats för lekfull gemensam improvisation och flera spår från deras egna plattor.

Och där, på deras egna spår låter det mer modernt. Lite av det nordiska ljud du kan höra hos Bobo Stensson eller Jan Garbarek (Det de gjorde tillsammans på 70-talet snarare än vad de spelar numera). Riktigt bra är det i alla fall, även om de stundvis är aningen loja. Men det senare är en ganska förstålig följd av publikens ganska uppenbara brist på jazzintresse. Att vissa sover även under de mest intensiva solon är en sak, men att Görsev under hela konserten (förutom på Somewhere Over the Rainbow) inte får ett enda svar när han efter varje låt frågar om standardens namn och som pris ger ut en skiva är desto märkligare.

Jag får en bestämd känsla av att de flesta som är här mest vill kunna betala fjorton lira (runt sjuttio spänn, en oanständigt summa för öl i Turkiet) per bira och ganska intimt kunna frottera sig med kända jazzmusiker och rika människor som inte gillar jazz. Stället är verkligen fint, servicen och de där oliverna man fick till ölen utan att bli tillfrågad är fantastiska. Plasmaskärmarna och det faktum att det faktiskt är musik av riktigt hög klass gör saken ännu bättre. Men publiken i kombination med väldigt höga priser gör att jag nog inte kommer att gå hit särskilt ofta. Men en bra – om än nykter – kväll var det ju.