Istanbul, Europa

Bağhdat Caddesi

Den som så behagar kan ta en minibuss från de centrala delarna till Bağhdatgatan för att se en helt annan del av stadsdelen (de flesta syftar egentligen inte till det här området när de säger ‘Kadiköy’, även om det tillhör samma municipalitet). Det är en lång, bred gata fylld med amerikanska och europeiska affärer och med priser som ligger väl i klass med de i Stockholms innerstad. Inte den dyraste delen av Istanbul, men inte långt ifrån. Många turkar jag känner tycker inte alls om den här platsen, av ett eller annat politiskt skäl, oftas nationalism eller vänstersympatier. Som den kapitalisitiska (i teorin åtminstone) internationalist jag försöker vara älskar jag naturligvis den här platsen, även om jag håller ganska hårt i min plånbok i de krokarna.

Kadiköy – de blindas tillhåll. Del 1 06-07-15

När Istanbuls historia skall beskrivas snabbt, sådär inom ett par meningar, görs det alltid genom att beskriva de olika namn som staden och de olika riken den har varit centrum för har haft. Istanbul har bara varit det officiella namnet på staden sedan tiden för Turkiska republikens födelse på 1920-talet. I praktiken började den dock kallas så i och med Turkarnas invasion av staden 1453, som hade kallat den så redan före övertagandet.

Före republikens vardande var Konstantinopel stadens officiella namn under över 1600 år. Namnet kommer naturligtvis från kejsar Konstantin den store som på det tredje århundradet utnämnde staden till det falnande romarrikets nya centrum (även om han själv döpte staden till Nya Rom, så kom den snart att kallas Konstantinopel – Konstantins stad – istället).

Det ursprungliga namnet var Byzantium (eller Byzantion). För att veta hur staden fick det namnet går vi lämpligt till den grekiske historieskrivaren Herodotos (ofta kallad den förste, även om några hundra miljoner kineser nog har ganska goda skäl att inte helt hålla med). Byzas kom från den grekiske kolonin Megara och liksom många andra i den grekiska gick han till oraklet i Delphi för att få reda på vad framtiden hade i sitt sköte för honom. Prästinnan talade i tungor och funktionären översatte att han skulle “Grunda en stad mitt emot de blinda”. Han begav sig österut och slutligen, år 667 f.kr. stod han med sina mannar på kullarna väster om Bosporen och söder om det Gyllene hornet och såg en bit söder ut på andra sidan av Bosporen den grekiska kolonin Chalcedon. Även den stadsstaten var grundad av män från Megara, bara några decennier tidigare, men positionen av den staden tycktes honom så anmärkningsvärt mycket sämre än den plats där han själv stod att han antog att det var vad oraklet hade syftat på – de måste ha varit blinda när de anlade staden. (Och ja, det finns nog starka skäl att tro att inte riktigt gick till på det sättet, men det är en annan historia.)

Idag är naturligtvis forna Chalcedon en del av det moderna Istanbul, närmare bestämt den stadsdelen Kadiköy. Mer om såväl Kadiköy som Chalcedon skall jag skriva imorgon. Jag har tagit mig till och från Kadiköy idag, med en svans ner till Taksim och allt det resandet gjorde mig ganska trött, så innan jag fortsätter skall jag sova.

Del två hittas här.

Män som håller varandra i handen 06-07-14

I kommentarerna till förra inlägget skrev Trulsa:

Jag frågade resesällskapet och fick förklaringen att de gör så när de är goda vänner. Är det din erfarenhet också?

Jo, så är det. Från några medelålders turkiska män har jag hört så att säga den andra sidan av saken. Under uppsluppen stämning på en familjemiddag fick jag höra hur märkligt de tyckte det var när de var i London. Som vanligt utdelades kindpussar mellan männen och så står ju turkiska män ofta på ett annat sätt än vad vi är vana vid när de samtalar, närmare och inte sällan vidrör man varandra på något sätt. Och folk stirrade och de insåg småningom att många antog dem vara homosexuella.

Saken är ju den att homosexualitet inte är särskilt accepterat här och att visa sådan känslor offentligt är definitivt inte accepterat, förutom möjligen på några få gator i Istanbul. Men konvenansen i västeuropa för kroppskontakt mellan män är ju helt enkelt väldigt strikt, medan den är väldigt annorlunda i Turkiet (och för all del många andra länder).

Det ihållande handslaget 06-07-13

Handslaget

Vi vet alla hur det går till. Du reser dig upp om du sitter ner, tittar personen i ögonen, ser till att stå någorlunda stadigt och sträcker sedan fram handen, helst såväl ledigt som bestämt. När din hand möter den andres hand är det viktigt att vara ytterst koncis: Greppa den framsträckta handen med ett bestämt tryck samtidigt som du säger ditt förnamn eller en hälsningsfras beroende på sammanhang. Varje tvekan tolkas som brist på karaktär. Det bör inte finnas något smygande i själva greppandet av handen och du får absolut inte hålla för länge. Under vissa förhållanden kan det finnas anledning att behålla greppet i ytterligare ett par sekunder, men om du kännder det behovet är risken stor att handslaget egentligen var en felbedömningen från början och att du borda ha inlett en mindre formell kram.

Vad jag har att berätta idag

Jag minns särskilt ett tillfälle. Jag befann mig i 4. Levent (‘Dört Levent’, ena ändstationen på Istanbuls tunnelbanelinje) och hade bråttom att hitta en bankomat som accepterade mitt kort. För att snabba upp det hela frågade jag närmaste medelålders man i knallgrön kostym, eftersom jag gärna vill tro att just män i knallgrön kostym pratar engelska mer ofta än andre. Den här mannen pratade inte engelska, men väl en, säkert utmärkt, franska.

Vi kunde inte kommunicera bra och han visste inte var lämplig bankomat fanns, men på turkiskt manér ville han väldigt gärna hjälpa till. För att understryka vårt partnerskap skakade han hand med mig, bestämt. Och höll kvar.

Och med ett stadigt grepp om hand vandrade iväg längs Büyükdere Caddesi för att leta och fråga andra människor om hjälp. Och här började det bli problematiskt. Han gick på min vänstra sida och vägrade släppa tag om min högerhand och följaktligen var jag tvungen att hålla armen framför mig och dessutom kombinera det med en form av krabbgång för att kunna följa honom i hans ganska snabba marsch.

Han stannade stannade flera gånger för att fråga om hjälp, men höll varje gång kvar greppet om min hand tills vi travade vidare. Till slut hittade vi en bankomat.

För det mesta är det inget jag personligen råkar ut för, men jag har många gånger i Istanbul sett män som påträffar varandra på gatan och hälsar på ett sätt vi skulle kunna se som europeisk för att sen fastna mitt i handslaget och stå kvar med ett fast handslag under hela samtalet.

För någon som har det strikta svenska regelverket i ryggmärgen är det här faktiskt ganska obehagligt. Inte för att man känner sig hotat på något sätt, men i högsta grad utsatt . Hur skall man bete sig när personen man skall hälsa på precis har begått – vad man själv anser vara – en kardinalsynd i enligt all konvenans man någonsin hört talas om.

Stridspiloter och busschaufförer 06-07-12

Jag och några arbetskamrater satt för ett tag sedan på en av dessa ganska dåliga restauranger i Sariyer och studerade trafiken utanför medan vi väntade på mat. I något numera glömt sammanhang påpekade Ç. det bisarra faktum att i Schweiz  (där han forskade en period) är nästan hälften av alla busschaufförer kvinnor. I Turkiet är en kvinnlig förare i det närmaste helt otänkbart. Jag har definitivt inte sett någon. Vår kära postdoc A., som också satt vid bordet den kvällen, råkar vara väldigt intresserad av bussar och kunde berätta för oss att det fanns två eller tre aktiva kvinnliga bussförare i Turkiet, fast samtliga i intercitytrafik.

Det intressanta är hur sådana här stereotyper lätt kan bli självklara att hela det kollektiva medvetandet tror att något annat förhållande vore omöjligt. Samtalet om bussar mynnade ut i en diskussion mellan mig och A. om det alls skulle vara möjligt för kvinnor att köra en minibuss. Han hävdade bestämt att ingen kvinna – åtminstone inga turkiska – skulle klara av det. Jag höll inte med. Men det handlar inte om någon allmän misogyni, hans egen fru är läkare i början på karriären och kvinnor är i Turkiet relativvt vanliga inom många andra yrken som är traditionellt mansdominerade.

Det arketypiska exemplet är Sabiha, Kemal Atatürks adoptivdotter som blev världens första kvinnliga stridspilot. Idag har Turkiet lika stor andel kvinnliga officerare som Sverige (visserligen en mycket liten andel) och har åtminstone klarat av att ha en kvinnlig premiärminister.Vid en första anblick verkar det märkligt att acceptera kvinnor som stridspiloter, men inte inom kollektivtrafik. Men det handlar naturligtvis om att det är ett betydligt starkare tryck på att släppa in kvinnor i högstatusyrken än i typiskt manliga lågstatusyrken.

Persiskt ordspråk 06-07-11

Arapça bir dil, Farsça bir şekerleme; Türkçe ise bir sanattır.

Istanbul Jazz Festival 06-07-11

Såväl på labbet som i min lägenhet utanför Sarıyer blir det ganska mycket dödsmetall, på grund av min käre granne och arbetskamrat Ç. som inte alls klarar av att lyssna på någor annat än metall och anatolisk folkmusik (främst just den folkmusik som härstammar från den turkiska svartahavskusten, det får ju inte bli för brett).

Båda de här sakerna är något jag har lärt mig att uppskatta, men allt blir enformigt i längden. Tur då att Istanbul Caz Festivali travar förbi som en årlig påminnelse om jazzen egentligen är min stora förälskelse (eller egentligen en av två, men det gör sig mycket sämre i text).

Vi är mitt inne i festivalen nu och jag har avverkat två konserter – båda i den stora öppa teatern i Harbiye (Harbiye Açik Hava) de lyxiga hotellkvarteren strax norr om Taksim. Först ut för min del var Gilberto Gil, som väl exemplifierade det breddade musikurval som nästintill alla jazzfestivaler använder för att kunna locka publik. För inte var det jazz som Brasiliens kulturminister [sic.] spelade. Första halvan bestod av huvudsakligen av samba och den andra av reggae. Otroligt entusiasmerande och till på köpet en smula didaktiskt.

Igår spelade på samma scen två olika trios som nog ses som goda representanter för modern, aningen avantgardistisk jazz. Om vi börjar bakifrån så slutade kvällen med Trio Beyond (John Scofield, Jack Dejohnette samt Larry Goldings). Alla som har ägnat lite tid åt jazzhistoria ser att att åtminstone en av de trions medlemmar redan är inskrivna i kanon, men även att det rör sig om någon form av fusion. Till på köpet var det till stora delar extremt abstrakt fusion, som kanske gör sig bra som examensprov, men knappast som något annat. Ärligt talat var det ofattbart tråkigt.

Strax innan denna orgie i tristess spelade Sangam (Charles Loyd, Zakir Hussein samt Eric Harland). Och det här tyclte jag mycket bättre om.  Särskilt Hussein och Harland på sina respektive rytminstrument är ofta fantastiska. Särskilt bra och publikfriande blir det när de spelar mot varandra och svarar på varandras rytmiska haranger i en form av duell. Loyd låter på sax lite väl ofta som en av alla dessa män som vill låta som Coltrane och på andra blåsinstrument ibland lite mycket som forna tiderns friformsjazzare. Det viktigaste är dock att denna trio är lekfulla i ordets sanna bemärkelse igenom hela spelningen, till skillnad från de allvarliga fusionherrar som går upp på scenen en stund senare för att skrämma iväg halva publiken tämligen raskt.

Jag tänker inte gå igenom alla andra artister som spelar på festivalen, men det kan ju vara lämpligt att nämna att det svenska bidraget i år är Funk Unit (Nils Landgren, m.fl.). Av någon anledning har de bestämt sig för att bara spela ABBA på årets spelning. På torsdag spelar brittiska Tiger Lillies, som har på sitt samvete såväl en musikal baserad på den tyska barnboken om Pelle Snusk som en glad sång som handlar om hur de korsfäster Jesus. Inte alls jazz, men förmodligen fantastiskt. Jag har ingen biljett än, vi får se om jag behagar skaffa det.