Svordomar, metall och den nordiska kyskheten 05-12-26
Skriven av Sven in : Turkiet , kommentarerna låstaHemma i Sverige, där jävlar
Sverige och Norge är i världen två mycket okända länder. Sverige (och säkert Norge) har för all del något oproportionerligt stort inflytande, men det sker tyst via mobiltelefoner, massproducerade synthtrummor och möbelföretag som marknadsför svenskt kött i klotutförande. De flesta i Turkiet – och så är det på många håll – tänker på klockor och choklad när man nämner Sverige. Det lilla Schweiz har ett mycket mer lysande varumärke.
Men en subgrupp, som finns överallt, kan alltid placera ut Norge och Sverige på kartan. De kan stava sig igenom helvete, satan och himlens porter må knuses. Metalheads. Svensk dödsmetall och norsk svartmetall är mycket viktiga inom den internationella metallscenen.
Men för satan, i Turkiet där är det annorlunda
I den muslimska världen överlag är metall en ganska marginell företeelse. Jag skulle tro [och det här var det ursprungligen Jonas Barkå som övertygade mig om, så han skall nämnas] att en viktig förklaring är att en stor del av estetiken i metall bygger på mostånd mot kristendomen. Uppochnervända kors, välsignelser av satan och mycket prat om antikrist; allt detta är saker som helt enkelt har ganska liten kraft i den muslimska världen. Det blir onekligen en samhällsprotest utan mycket kraft.
Svordomar
De senaste två dagarna har jag pratat en hel del om det här med Ç. om det här. Det intressanta är att han lyssnar på ofantliga mängder med svensk och norsk metall, men har uppenbarligen något svårt att begripa varför satan och helvetet alltid måste figurera. Som man alltid gör när två personer från olika kulturer möts jämförde vi häromdagen varandras svordomar. Som ni vet ägnar vi oss i Sverge mest åt att tillkalla satan och hans anhang när vi är riktigt sura. Ç. tyckte inte bara att det var futtigt, utan var också helt oförstående hur något sådant kunde användas som kraftuttryck. Han också mycket roligt åt det svenska grindcorebandet Nasums skiva Helvete, även om han menade att de musikaliskt var ledande i sin genre. (Det kan jag inte alls uttala mig om.)
Som vi alla förväntar oss så handlar de flesta svordomar och förbannelser här om att man skall knulla sin egen mamma. Och det är inte bara tillämpligt på personer, utan en stygg balja eller isgata kan lika gärna gärna i stundens hetta bli tillsagd at knulla sig själv, sin mamma, eller något valfritt.
Idag kom A. in i diskussionen. Efter sex år på ett danskt universitet kunde han med ganska stor trovärdighet bekräfta för Ç. att danskarna är lika värdelösa som vi svenskar på att svära. Men de orden har ju faktiskt fortfarande en viss tyngd i svenskan, betydligt mer än engelskan skulle jag vilja påstå och det kan nog vara en anledning till alla nordiska band som målar sig vita i ansiktet och åkallar satan.
Dammets kulturhistoria 05-12-25
Skriven av Sven in : Turkiet , 12kommentarerJag är inte representativ för Sverige i mitt föhållande till damm. I sju år har jag bott i ett korridorsrum och under mycket långa perioder var jag mycket noga med att hålla det stängt för alla andra, eftersom jag visste att det inte höll sig inom gränserna för det socialt acceptabla. Men jag anser mig ändå ha en uppfattning om vad som uppfattas som normalt i Sverige och synen på damm och smutsiga ytor här i Turkiet är väldigt långt ifrån något jag har stött på och jag har helt klart svårt att förstå.
Redan vid en flyktig vistelse här kan man få en fingervisning av affärsägare som ständigt vattnar trottoaren utanför sina affärer och servitörer som torkar av bordet du sitter vid innan du har gått därifrån. Men det är först i ett turkiskt hem skillnaden verkligen kan uppfattas. Svenskar påpekar ofta att vi till skillnad från amerikaner (man måste ju alltid jämföra sig med amerikaner) tar av skorna innan vi går in. Men vi tar trots allt av oss skorna innanför tröskeln. Så gör man i vissa hushåll här, men för en besökare i Turkiet skulle jag rekommendera att först titta mycket noga på vad era värdar förväntar sig. Jag har själv räddat ansiktet genom att ofta vara noga med att ta av mig skorna innan jag kliver in över tröskeln här. Skorna plockas sedan upp och sätts på på något lämpligt underlag.
När du stiger ur skorna så skall du inte bara kliva rakt in. Det kan vara praxis i vissa hushåll, i alla fall vid vissa tider. Vänta gärna en sekund på att ett par rena tofflor sätts fram för att dina strumpor inte skall smutsa ner golvet. Om du som gäst i ett turkiskt hem inte erbjuds tofflor så kan det ofta finnas områden i bostaden som ses som extra rena. När du skall gå in dit erbjuds du tofflor. Detta gäller ofta toaletten eller ett umgängesrum (där man förmodligen inte äter). Personligen försöker jag respektera det här, men kan egentligen begripa det lika lite som jag begriper mig på häxkonster.
På jobbet håller vi på att bygga ett renrum för labarbete i dammfri (eller så dammfritt vi har råda att betala för, ingenting är dammfritt.) miljö. Jag har arbetat i renrum tidigare och där håller vi oss med olika renhetsregler för olika areor och byter fotskydd två gånger innan man får gå in i dett innersta. Här är det inte magi, vi vet att det faktiskt behövs och gör skillnad. Renrummet är inte färdigt än, men jag måste säga att jag har höga förväntningar på forskarnas och studenternas uppträdande i renrummet efter att ha sett turkiska hem. Jag vet inte om det är den kalla och beräknande teknologen eller den late studenten som vägrar att begripa varför man har renrumspraxis i sitt hem.
Jag har bara spekulationer om var den här skillnaden kommer ifrån. Jag tänker mig att religionen spelar en roll. Renlighet är viktigt i islam och sättet som en del tar av sig skorna innan tröskeln (för all del inte alla, jag har också sett turkar som vandrar rakt in med skorna på) påminner om hur man går in i en moské. Tidigare ikväll pratade jag om det här med Ç. och han menade att det kunde ha att göra med att turkiska kvinnor traditionellt (och nu går vi tillbaka en bit i tiden) har varit väldigt isolerade från samhället och verkligen inte hade mycket annat att göra än att städa och ta hand om hemmet, mycket mer så än vad som har varit fallet i Sverige.
Jag skulle väldigt gärna se kommentarer om det här. Hur är det i andra länder?
En vit jul. Puccini. 05-12-24
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur , 3kommentarer
När jag vaknade idag snöade det rejält. Ute på gatan knarrade flera centimeter snö under mina skor och några småpojkar sprang omkring och kastade snöboll. Fantastiskt av İstanbuls vädergudar att anpassa sig efter svensk jul i just min del av staden. Bara pojkarnas någor ovana handlag med snöbollsmakandet visade att jag inte var i Sverige.
Medan jag väntade på bussen till Sariyer träffade jag Mehmet. Han väntade på samma buss som jag tillsammans med sin syster. De skulle ända till Eminönö, själv skulle jag något kortare, till Taksim. Mehmet talade ganska bra engelska. Jag tolkade hans systers tystnad som att hon inte kunde engelska. Han sade att vi håller på att ändra saker här, men sånt går alltid långsamt. Folk jag ser omkring mig är inte nöjda, sade han, men är fyllda av tillförsikt inför framtiden. Jag frågade honom ingenting om det här, men han tycktes vilja förklara för mig vad han trodde att jag såg omkring mig.
Bussen kom aldrig – folk blir verkligt överdrivet försiktiga här så fort det faller lite snö – inte ens en av de reguljära minibussarna kunde vi haffa. Men en person med stor bil stannade till och släppte in alla vid hållplatsen och tog oss gratis till Sariyer. Jag utväxlade nummer med Mehmet och sen for jag ganska smidigt ner till Taksim.
På Taksim ligger Atatürk Kültür Merkezi och målet för dagen var att se Puccinis opera Manon Lescaut. Jag hade ett par mycket trevliga timmar där. Opera är fascinerande i all sin omåttlighet och smaklöshet. Jag kan verkligen rekommendera platsen för de som vill se opera och råkar befinna sig här. Men ni bör tänka på att de bara textar på turkiska.
Som sig bör på en opera är lokalerna stora och imponerande, men framförallt ligger huset mitt på Taksim, så centralt något kan vara i İstanbul. Och det är billigt. Vi betalade fem nya lira (trettio kronor) för plats på den lägre balkongen. Fyra lira räcker för den övre balkongen. Precis som i Sverige ligger naturligtvis stora statliga subventioner bakom det låga priset. För egen del är det mycket lättare att svälja i ett land där jag inte är medborgare. Det talas om (regeringen vill) att operan skall rivas för att en ny skall byggas på dess ställe. Just nu vet ingen hur det blir.
Efter operan begav jag mig över Bosporens första bro för att bli bjuden på mat i ett turkiskt hem tills jag alldeles storknade. Men det tänker jag inte berätta om här. En fantastisk julafton var det i alla fall.
Sveriges bäste marxist 05-12-23
Skriven av Sven in : Sverige , 2kommentarerEn betydligt sämre, men också oerhört mycket mer läst, bloggare än jag har nyligen utnämnt sveriges sämsta respektive farligaste bloggare. Precis nu är det dock dags att sluta tänka på denne för nu skall jag avslöja vem som är sveriges bäste marxist.
Valet är oförskämt enkelt. Boris Benulic. Hans krönikor i Metro är så bra att de gör hela Stockholms tunnelbana spännande. Han har en osviklig känsla för intressanta ämnen och viker aldrig från det individuella perspektivet. Han tror förvisso på klassamhället, men tycker inte att vägen därifrån går via staten, utan genom individers eget arbete. Han propagerar för plattskatt och fri invandring och har en stor skepsis till kulturbidrag.
En udda fågel bland marxister antar jag. Om alla marxister hade tänkt som Boris då hade vi sluppit ganska många tiotals miljoner mord. Dessutom hade världen varit rikare och kanske till och med lite lyckligare.
Det turkiska alfabetet 05-12-22
Skriven av Sven in : Turkiet , 7kommentarerNär man lär sig turkiska stöter man på många problem. Trots en hel del möda har jag inte ens lärt mig rudimentär turkiska. Men det som verkligen är enkelt skall man ta till vara på. Turkiskan är nog ett av absolut lättaste språken att uttala från läst text, för den som bara kan alfabetet. I princip uttalas varje bokstav varje bokstav alltid likadant. Det finns naturligtvis varianter, men de är sällan betydelsebärande.
Den starka kopplingen mellan skrft och tal beror på att det turkiska alfabetet genomdrevs 1928 av Atatürk som en del projektet att modernisera och sekularisera landet. Innan hade arabiska alfabetet använts. Numera stöter man mest på det arabiska alfabetet i religösa sammanhang.
Jag bemödar mig här med att stava alla turkiska ord och namn så som de stavas på turkiska, inklusive de tecken som inte finns i det svenska alfabetet. Möjligen kan det störa mer än det hjälper, det blir onekligen ganska svårt att uttala på ett vettigt sätt för de allra flesta svenskar. På tiden alltså att jag försöker hjälpa till med att skapa lite klarhet.
Av de svenska tecknen saknas följande fem Q, X, W, Å och Ä, i gengäld ersätts de med fem andra: Ç (ç), ğ, I (ı), Ş (ş), samt Ü (ü). Tittar ni i noga på det ‘I’ som står i förra meningen ser ni att majuskeln ser ut som vår, medan minuskeln är ett pricklöst litet i. Turkiskan har dessutom ett i med prick. Det som varje dag är denna bloggs första tecken; İ (i). Detta gör det lite komplicerat att skriva engelska på turkiska tangentbord, eftersom man måste använda två olika tangenter för i.
Det finns så många bra uttalsguider på nätet att jag inte tänker ge er en fullständig här. En bra sådan guide är denna från Princeton, som har en ljudfil för varje bokstav. En bra sida på svenska är svenska Wikipedias sida om det turkiska alfabetet. Om någon skulle vara intresserad av hur de arabiska bokstäverna användes kan deras användning i ottomanskan hittas här.
Några svårare bokstäver
- ç är som början i engelskans church eller svenskans tjata.
- ğ är svårast att begripa. Den har effekt på kringliggande vokalen och skiljer ofta två vokaler åt. Den kallas mjukt g. För utlänningar hörs den oftast inte alls. Hoppa helt enkelt över den, alla kommer att förstå er i alla fall.
- I (ı) är det svåraste ljudet för svenskar, eftersom vi helt saknar ljudet. Försök att säga i med läpparna utsträckta till en så lång smal springa som du kan (som vid ett svenskt e) så kommer du ganska nära. Säg ila på det sättet och sedan brunn. Någonstans därimellan finns det. Andra stavelsen i engelskans pleasure ligger väldigt nära.
- İ (i) uttalas som svenska i.
- ş är det mjuka s-ljudet i engelskans sheet, eller finlandssvenskans skita.
- ü ligger väldigt nära den tyska bokstav som den grafologiskt härstammar ifrån. Det är absolut inte svenskans y. Men någonstans mellan y och u. I wikipedias artikel står yla som exempel. Men jag har fortfarande träffat någon turk som kan uttala vare sig yla eller Ryd.
- c uttalas som engelskans “j”. Ex. ett namn i Turkiet som stavas “Caner” utalas inte som många kanske tror; “Saner” eller “Kaner” utan just som “j” i engleskan: “Janer” (ex. Jeans).
[Den här texten har korrigerats i enlighet med kommentarerna nedan, närmare bestämt i enlighet med dem från Kristoffer Sjöö och Malin Johansson. Malins kommentar snodde jag nästan rakt av.]
Dags att flytta 05-12-18
Skriven av Sven in : Uncategorized , kommenteraFlegmatisk, men ändå
Idag var det dags att flytta, men inte särskilt långt. Det är bara fjärde flytten i mitt liv. Under uppväxten hann jag trängas med mina föräldrar i två olika lägenheter i Oskarshamn. Sen skulle jag till Linköping plugga och började med att dela en lägenhet med en kompis i två månader innan jag flyttade till en studentkorridor där jag sedan bodde kvar i sju år. (Och, nej, sju år i korridor anses inte tillrådligt av någon i ämnet insatt.) Dessutom har jag (och mina föräldrar) hela tiden haft ett parallellhem strax utanför Värnamo (intressant fråga: finns det någon som har varit i både O-hamn och Värnamo som tycker att O-hamn är en trevligare stad? Jag skulle inte tro det.)
I någon dryg månad har jag nu bott på campus, men idag flyttade jag en bit därifrån. Jag kommer inte ha lika lätt arbeta på natten längre, eftersom det är lämpligast att åka till och från jobbet med buss. Men det är nog till det bästa.
En sak skall ni veta
Jag har sett det förr här; det är svårt att bedöma saker utifrån. Jag och Ç. åkte till vår nya lägenhet för första gången idag, efter påskrivet kontrakt och allting! det är alltså den tidigare omnämnde Ç. som skall bli en av mina två nya lägenhetskamrater. Vi hade blivit förvarnade, men blev ändå tagna av den närmast dystopiska omgivningen. Gyttja, byggnadsställningar och gapande, övergivna hus. När vi gick in i vårt hus var det heller inte färdigbyggt, en stor del av undervåningen stod istället med helt öppna väggar.
Men vår del av huset var färdigt och lägenheten var splitter ny, rymlig, ljus och väldigt fin. Vi har visserligen ännu inte kommit på hur man sätter på varmvattnet, men den trådlösa ADSLanslutningen fungerar och äntligen har jag mikro igen.
Och så här är det ofta. Men de dyra bilarna utanför skvallrar om innanmätet. Och det leder till en annan fråga som jag många gånger har funderat över: Hur kan det finnas så ohyggligt många dyra bilar i İstanbul när så många är fattiga? Fast det är inte ett lika stort mysterium som motorcyklarna i Rom.
Picasso İstanbul’da 05-12-17
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur , 5kommentarerPicasso är i İstanbul och det är något som är svårt att undvika! Reklam för utställningen tapetserar min omgivning på ett sätt som jag tidigare bara har sett för amerikanska storfilmer. Det är ganska roligt att se. Kampanjen verkar framgångsrik, med tanke på hur kön har sett ut under de veckor det har pågått. Ni behöver inte har bråttom heller, utställningen kommer att vara kvar till mars.
Picasso İstanbul’da (text på engelska) är namnet på utställningen, men betyder också just Picasso i İstanbul. Sakip Sabancı Museum är det som har samlat den ganska imponerande mängd Picassoverk, i första hand från privata samlare. Sabancı är en av Turkiets absolut rikaste familjer. Som jag har förstått det är Koç deras enda konkurrent om titeln. Liksom riktigt förmögna familjer och industrimagnater tycks göra här har de var sitt universitet (Sabancı- respektive Koç University!) och en stor flora av företag i sin koncern. (Bara Koç har Koç Bank, affärskedjan Migros, restaurangkedjan Divan, bilimport och en stor mängd industri, bland annat äger de före detta tyska Grundig!)
När jag och Seden skulle till museet besökte vi först Boğaziçi Universitesi, (Bosphorus University) som är en av İstanbuls vackraste platser. Campus är mycket stilfullt där det ligger på en kulle nära vattnet, isolerat utan att vara avlägset och med imponerande byggnader i typisk amerikansk universitetsstil. Men framför allt är utsikten fantastisk. Du kan se båda broarna över Bosporen härifrån och den gamla befästningen Rumeli Hisarı ligger så nära att sträcka ut handen nästan borde räcka. Bilden nedan visar just det.
Därifrån var det en trekvarts promenad utmed bosporen innan vi kom till muséet, beläget i ett mindre ottomanskt palats, som var Sabancıs privata bostad innan de omvandlade det till museum. Jag tyckte verkligen om utställningen. Där finns förutom konstverken en tämligen utförlig historisk exposé, en film (på turkiska, så jag förstod inte så mycket) och fotografier på Picasso av fotogtafer han umgicks med. Jag uppskattade verkligen fotoavdelningen, som var liten, men väldigt fin.
Jag är inte alls insatt i konst och kan inte uttala mig om hur väl presenterad Picasso blev här. Men jag kan utan tvivel säga att utställningen är mycket bra för de oinsatta, men ständigt intresserade. Därav har jag erfarenhet!
Crossing the bridge 05-12-17
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur , 1 kommentar hittillsTrots att jazz och pop är min huvudsakliga musikaliska kost så har jag då och då flammat upp i plötsliga förälskelser i det mer än klassiska tyska industribandet Einstürzende Neubauten. För oss som både berörs såväl av dessa fantastiska musikaliska akrobater som İstanbul är detta någonting man borde skaffa. (Ursprungligen från en blogpost av Mikael Jergefeldt på Red Volume.)
Rumeli Hisarı 05-12-17
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur , 1 kommentar hittills1453 intog slutligen ottomanerna Konstantinopel efter en lång belägring och efter att ha tagit land både åt väster och öster. Efter den tidpunkten fanns ingen tvekan. Det var slutet på nomadernas vandring, det tycks som att det länge hade varit självklart att den här staden som de kallade İstanbul (efter grekiska för “in i staden”) skulle bli deras centrum och sultanens säte. Även om staden under ottomanskt styre alltid officiellt hette Konstantins stad och inte blev omdöpt förrän 1930 så är det alltid İstanbul den har kallats. Turkiets huvudstad är numera Ankara, men det är ändå İstanbul som står både för historia och modernitet i Turkiet. Att 1453 är ett viktigt årtal är lätt att förstå. Den andra bron över Bosporen Fatih SultanMehmet Köprüsü är döpt efter erövraren. Alldeles strax söder om den ligger Rumeli Hisarı.
Och någonstans ligger det här årtalet och spökar när min arbetskamrat A. på jobbet idag tittade upp från sin mikrochipdesign på sin dator och sade: “Har du hört om hur vi fick Rumeli Hisarı?” Det hade jag inte och han berättade en anekdot, men erkände att den förvisso nog inte var helt sann.
Efter lång tid av belägring av Konstantinopel försökte ottomanerna förhandla till land på den europeiska sidan. Efter ett tag gick staden med på att de kunde få en lika stor bit som ett stycke djurhud kunde täcka. Mer som ett hån än ett riktigt förslag alltså. Ottomanerna skall då ha hamrat en djurhud tills dess att blev så uttunnad att den täckte hela Rumeli hisarı, en fästning på Bosporens västra sida. På den östra sidan ligger dess syskon Anadolu Hisarı.
Så gick det till enligt myten. Sommaren förra året var jag på konsert där och såg den otroligt namnkunniga, men kanske inte helt aktuella, sångerskar Sezen Aksu. Hon lärde mig faktiskt ordet metrosexuell.
İstiklal Caddesi 05-12-17
Skriven av Sven in : Istanbul , 3kommentarer
Istanbuls mest kända gata är utan tvivel İstiklal Caddesi. En bred och kaxig gågata som börjar i Taksim – det moderna İstanbuls centrum, om man nu alls skall prata om ett centrum här – och letar sig söderut, omgiven av både utländska och turkiska affärer av alla slag. Vid dess andra ände ligger det svenska konsulatet i Svenska palatset. Tomten har tillhört Sverige sedan 1757, även om den nuvarande pråliga byggnaden bara har stått där sedan 1880. Det lär vara svenska statens första fastighet utomlands. Där kan man även byta från İstiklals ålderdomliga spårvagn till Tünel. Tünel är både en plats och världens näst äldsta och förmodligen minsta tunnelbana. Sedan 1890-talet har den gått därifrån söderut Karaköy. Det är inte alltid billigt att handla på İstiklas cadddesi, men det kan vara det på rätt ställen. Gatan visar det bästa av den kaotiska blandning som utgör det moderna İstanbul.
Och İstiklal är inte bara İstiklal. Har du inte gjort det tidigare så är det hör du börjar tro på de postmodernistiska profeternas tal om storstaden som omöjlig att förstå och överblicka. Läs Orhan Pamuk (t.ex. Den svarta boken) för att öka förvirringen. Spritt runtomkring den på avenyer och bakgator ligger både det mest kända av stadens majoritetskultur och en mycket stor del av all subkultur. Det är bara några steg härifrån du hittar tranvestitstråken, dödsmetallklubbarna och lyxhotellen.
Fast allt det här är inte sant just nu. Den ärevördiga spårvagnen fungerar inte, gatan är uppbruten, ett öronbedövande ljud från borrmaskiner gör flanörerna oroliga och butiksägarna döva. Just nu är det en ful gata med arga turister och turkar. İstanbuliten Erkan rasar att İstiklal Street Reconstruction is an Assault to our Lifestyles.
Här och var utmed gatan kan man se hur det kommer att se ut efter avslutad rekonstruktion. Men det är ett våldsamt ingrepp på en av Europas mest bevandrade gågator. Och vi kommer att vara tvungna att trampa i en hel del gyttja innan gatan står färdig.
