Den turkiske Elvis 05-11-27
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , kommenteraElvis Turk har den senaste tiden rönt en del uppmärksamhet. Finns både i engelsk och turkisk version. Jag är nu inte vidare fascinerad av Elvis, men det här är värt att kolla in.
Bodil Malmsten och svenska bloggar 05-11-27
Skriven av Sven in : Sverige, Turkiet , 10kommentarerJag känner främst två bloggosfärer, dels den engelskspråkiga rollspelsbloggosfären och dels den svenskspråkiga mainstreambloggosfären. Det är förbluffande hur mycket mer stringent argumentation och mer vårdat språk man hittar hos de engelskspråkiga rollspelbloggarna än hos de mer kända svenska bloggarna.
I viss mån handlar det naturligtvis om att jag är väldigt intresserad av ämnet. Men jag är också väldigt intresserad av svensk politik, men även om jag håller med eller inte blir jag oftast mycket trött på det slappa uttryckssättet. Johan Norberg är det enda exempel jag just nu kan uppbåda på en bra stilistik inom det politiska bloggandet.
Skönt då att hitta Bodil Malmstens blogg Finistière. Hon skriver utomordentligt väl och ganska ofta intressant. Bland annat skriver hon om svensklevande turken Lütfi Özkök. När han var sexton översatte han Rimbaud till turkiska och Becket motade vid sitt nobelpris bort fotografer med orden “Det finns en turk i Stockholm som har bra bilder på mig.” Fantastiskt, inte sant?
Tyvärr tycks hon inte ha någon flödesfunktion på sin blogg, vilket gör att jag inte läser den så ofta som jag skulle vilja. Det skall väl sägas att både Norberg och Malmsten är författare till yrket, så det är väl inte så märkligt att de är lite skickligare än vi i hopen av charlataner.
Maskerade femman och Harry Potter 05-11-27
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur , kommentera
Maskerade femman skulle Maskeli Beşler översättas till, åtminstone om det hade varit en serietidning eller ungdomsbok. Översättning av filmer är ju av någon anledning inte lika självklar. (Jag tänker på hur Equlibrium på ’svenska’ blev Cubic allt trams med Blondinen som… och Det våras för…. I den verkliga världen skulle Maskeli Beşler på svenska förmodligen bli Maskeli Beşler – stöten.)
Fast den kommer nu aldrig översättas till svenska, även om dess affischer just nu tapetserar Istanbuls innerstad. I Sverige har vi redan Jönssonligan, egentligen hade vi inte behövt Ocean’s Eleven heller.
Mer uppmärksamhet får naturligtvis Harry Potter. Affishen nedan hänger väl synligt på İstiklal Caddesi. Skam till sägandes var jag och såg The Goblet of Fire idag och hade ganska trevligt.
Jag och det jag skriver 05-11-25
Skriven av Sven in : Istanbul, Sverige , kommenteraİstanbul, Europa
Bosporen.se/İstanbul, Europa har varit uppe i snart tre veckor och det är med viss förvåning jag tittar tillbaka på det lilla som har synts i den här bloggrännan. Naturligtvis är det mycket mindre än vad jag hade tänkt – det är väl en kronisk sjukdom man antingen lider av eller inte – men också att det ser annorlunda ut mot vad jag hade tänkt. Det här var tänkt som en blogg om Turkiet, İstanbul och kanske främst hur İstanbul ter sig för småländska tarmar, ögon och pigment.
Lite mer personligt och lite färre allmänna artiklar än vad jag hade tänkt har det blivit. Till stor del har det att göra med att allt har varit så pass intensivt sedan jag flyttade till Turkiet att jag knappast har hunnit lyfta blicken från mitt privata. Men det är väl i allt väsentligt ett hälsotecken. Det är väl så normala människor fungerar?
Kanske kommer innehållet i framtiden mer koncentreras till rapporter om vad som är aktuellt i Turkiet samt kortare texter om sådant som kan vara av intresse för svenska turister. Så var det egentligen tänkt. Det ni kan vara helt säkra på är att jag inte kommer att klottra något om eventuell livsångest eller annat själsligt skabb. För en ganska städad ränna, det är det.
Sven Holmström
I sju år har jag bott i ett studentrum i Linköping och under de senaste två åren kom jag ut ur garderoben som överliggare. När de sista gamla omtentorna nu tynade bort under hösten tänkte jag mig att ta igen det hela genom att drastiskt flytta till Turkiet. Förutom att jag nu återigen sitter på ett studentrum så verkar det hela ha fallit riktigt väl ut. Men som sagt, nu sitter jag som vanligt på ett studentrum, bakom bredband och mycket är sig likt. Fast i İstanbul.
Jag är här för att jobba på universitet som ingenjör i en forskningsgrupp. Åtminstone för tillfället bor jag på campus och har under tio minuters gångväg till labbet där jag tillbringar dagarna med att lyssna till svensk dödsmetal (som inte jag, utan helt och hållet turkiske doktoranden Ç. står för) och att göra det där som ingenjörer förmodas ägna sig åt framför sina kablar, datorer och etsningsbad.
Jag har bloggat tidigare, på Polyfem Transformed, då på engelska och enbart om rollspel. Polyfem har varit i det närmaste tyst under hösten, men jag hoppas att snart kunna ta mig tid att börja skriva där igen. Rollspel är trots allt den kulturyttring som har störst förmåga att beröra mig.
Kommentera gärna. Jag tar mer än gärna emot förslag på saker att skriva om! Nu, åter till ämnet.
Ayşe Tütüncü üçlüsü (Ayşe Tütüncü Trio) 05-11-22
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur , kommentera
För de människor som istället för mat måste ha jazz för sin överlevnad så är İstanbul naturligtvis inget New York, men tillräckligt bra hålla de flesta dästa av övermättnad, om man bara anstränger sig lite. Det är i alla fall mina intryck efter två veckor här.
Förra helgen spelade svensken Gustav Lundgren här två kvällar, samtidigt spelade den namnkunnige amerikanen Jack de Jonette på ett annat hak. Jag var tyvärr tvungen att välja bort båda två, men hoppas på att få sen en hel del bra jazz här. Den här veckan började i alla fall fantastiskt med att jag direkt efter jobbet på måndagen på fem minuter kunde traska till en konsert med Ayşe Tütüncü.
Tütüncü är en av Turkiets mer framträdande jazzmusiker och har rönt en hel del framgång med Ayşe Tütüncü piano percussion group ovanliga sättning med Tütüncü själv på piano, fyra man på percussion och en klarinett. Men ikväll var det trioformatet som gällde. Oğuz Büyükberber på ett par olika klarinetter är med från den större ensemblen, medan Yahya Dai på Sopran- och tenorsaxofon har tillkommit.
Ayşe Tütüncü dirigerar dem båda från pianot fram till hennes vision. Och det är en väldigt stillsam och modern jazz hon bjuder på. Kanske skulle en åldrande Esbjörns Svenssons trio kunna låta så här en dag med ovanligt kraftig tandvärk och stela leder. De två gruppernas musikaliska förebilder är nog i mycket helt olika, men de liknar varandra i de genomkomponerade låtarna, vilka trots stora improviserade partier ligger mycket från den enkelspåriga boppen. Båda dessa trios har lekfullheten, men hos den turkiska gruppen kan jag sakna agressiviteten; det jämna humöret kan bli lite enformigt.
Men de har roligt på scenen och de leker med varandra och detta tillsammans med starka kompositioner gör det till en mycket stark konsert. Det är tydligt under hela konserten att det är Tütüncü och Büyükberber som har spelat mest tillsammans. De har lättare att hitta varandra och vågar mer. Dai läser noter till varje komposition, något han är ensam om, och när han någon gång vågar sig in på en mer ävemtyrlig improvisation skiner de båda andra upp av glädje.
Ett mycket trevligt första möte med turkisk jazz. Nu skall jag försöka få tag på skivor med Tütüncüs mer kända sättning.
Ett bröllop och tre konserter 05-11-21
Skriven av Sven in : Istanbul , kommentarerna låstaAkt ett: Ceremonin
Efter bara en vecka i İstanbul blev jag inbjuden till ett bröllop. Forskningsgruppens postdoc skulle slå till och igår var det dags. Den obligatoriska statliga ceremonin (vill man också ha en religiös ceremoni måste den utföras efter att den statliga har konstaterat brud och brudgum gifta) tog plats klockan fyra på lördagen. Två timmar innan hoppade vi därför in i en taxi för att hinna dit i tid. Även vid ganska bra trafik är det den tid som behövs för att ta sig den dryga milen till Maçka, strax utanför Taksim.
Brud och brudgum sitter förväntansfulla på ett litet podium och vi är en ganska ordentligt stor publik där. Bröllopsceremonin är alltid öppen för alla och jag tror att en del i lokalen inte kände de som skulle gifta sig, men väntade på kommande vigslar, eller möjligen blivit kvar sedan någon tidigare. Brudparet är naturligtvis i centrum, men jag kan inte undgå att tänka att vi alla observeras av Atatürks alltid lika uppmanande blick. Sällan hör man någon tala om honom, men alla porträtt och statyer gör oss alla ständigt påminda om att det finns någonting vi måste leva upp till.
Ceremonin är väldigt kort, på under tio minuter är allt över. Brudparet gör en paradmarsch och ställer sedan upp sig, som på svenska bröllop, för att ta emot gåvor och gratulationer. Det kindpussas friskt och jag har avsevärda problem att förstå hur jag skall bete mig, men jag tror att alla har överseende med det. (Jag har fina bilder, men har tyvärr inte mandat att visa dem).
Akt två: Oväntat divertissemang
Så vi for dit. En ganska stor metalklubb bara någon gata ifrån İstiklal Caddesi. Metalheads ser ut som metalheads brukar, samma bandnamn på tröjorna, samma svarta utstyrslar och långa hår. Men en detalj får mig snabbt att inse att jag inte är på en klubb för svenska dödsmetalfans: Det ständiga kindpussandet, oavsett kön och utseende. Jag drabbas i några sekunder av förvirring, men inser snabbt att det vore betydligt konstigare om det var tvärt om. Men min svarta kostym och väst, vita skjorta och färgglada slips från bröllopet får mig att känna mig lika besvärad som den skulle ha gjort i Sverige på ett liknande ställe.
Det är tre konserter ikväll, men vi kommer bara att hinna med den första. Alla tre banden är på besök från Ankara. Det vi hinner se heter Solitude och efter konserten förklarar Ç. att de spelar thrash metal (de två övriga banden spelade dödsmetall respektive Metal core). Trots en hel del försök från min sida har jag svårt att skilja dödsmetall från thrash. Solitude spelar eget material och en cover av amerikanska Death. Jag tycker att det låter bra; nöjda och med ringande öron tar vi en sväng förbi Starbucks och smakar deras turkiska kaffe som nyligen har lagts till i sortimentet innan vi fångar ännu en taxi.
Vi kommer tillbaka till bröllopet lagom till sju och hoppas att röken från klubben inte sitter för hårt i kläderna och att ingen skall känna att vi redan har druckit någon öl. Allting är vitt, stolarna är helt och hållet inslagna i vitt tyg. Vi fem från universitetet sitter vid ett eget bord, vilket är skönt eftersom jag då kan prata engelska fritt. Efter flera omgångar mat och en del öl, vin och rakı börjar folk röra sig fram mot bandet för att dansa. Jag förstår att det finns mycket i dansandet som jag inte förstår. Den skiftar mellan olika typer av musik. Vid en sång dansar alla blandat, strax därefter är det nästan bara gamla män kvar på dansgolvet, engagerade i en dans som inte liknar det som har dansats tidigare under kvällen. Min chef berättat för mig att musiken är från trakterna runt egeiska havet och dansen symboliserar någon frihetskamp. Om jag nu förstod honom rätt. Jag är inte helt säker på att han heller helt förstår vad som egentligen händer där framme.
En bra stund senare kommer det som åtminstone jag starkast förknippar med turkiska bröllop: den märkliga och intensiva cirkeldansande som jag inte har något namn på. Både A. och Ç. vägrar buttert, trots att vår gemensamma chef försöker få upp oss. Jag får väl erkänna att jag var för feg. Hemma dricker vi betydligt mer sprit innan vi börjar fundera på såna saker. A. säger att “Det där är alldeles för simpla nöjen.” och verkar inte särskild nöjd över försöken att få upp honom till den traditionella dansen.
En fantastisk eftermiddag var det. Jag lovar er.
Länkgödsling i tiden 05-11-19
Skriven av Sven in : Sverige , 14kommentarerAngående det torftiga och ohälsosamma bruket av islamofob (å ena sidan) och antisemit (å andra sidan) har Mattias på Utsikt från höjden här skrivit om det bättre än vad jag mäktar med. Det är självklara saker han säger, men tydligen behövs det.
En andra sak jag vill tipsa om är ekots lördagsintervju av Nalin Pekguls från idag. Kolla här eller gå direkt till mp3-filen (finns även som ram).
Jag har naturligtvis problem med många av Nalin Pekhuls politiska ståndpunkter, men när hon pratar om islam och muslimer i det svenska samhället är hon väldigt skarp. I flera tidigare debatter har jag blivit förvånad över att hon ofta ganska ensam lyckas prata om det här utan någon gång kasta rationalism och humanism över bord. Kanske helt enkelt ett resultat av att hon på grund av sin egen situation har varit tvingad till att noggrannt formulera sina tankar i de här frågorna.
Det hon säger skrämmer faktiskt. Jag vill inte gärna tro att det hon säger om Tensta stämmer, men jag känner Stockholm mycket dåligt och Stockholms invandrartäta förorter inte alls. Det skall jag alltså inte uttala mig om.
DU hatar muslimer. 05-11-17
Skriven av Sven in : Turkiet , 2kommentarerSvensk politisk debatt tar då och då ett steg tillbaka från sandlådan tillbaka till ett stadium så tidigt på behovstrappan att det ännu inte finns ett ord för det. Tydligen ägnar man sig på svenska bloggar åt att diskutera Johan Norbergs “islamofobi”. Johan Norberg av alla människor. Ali Esbati är som vanligt helt omöjlig att begripa. Debatten startades efter en artikel av Norberg i Expressen, i vilken Aron Etzler såg någon form av “lumpen islamofobi”. Man kan ju alltid ta vilken text som helst som nämner muslimer och säga att där kryllar av hat och lumpenhet. Men ärligt, det är det ju inte.
Det som verkligen dryper av förakt för den muslimska världen är varje försök att ursäkta och rationalisera islamistisk terrorism med amerikansk imperialism. Det är här i den muslimska världen de allra flesta av terroristernas bomber skördar offer (visserligen bara till mycket liten del i just Turkiet). Bush är inte alls populär här, det är ju uppenbart. Men det är terroristerna folk hatar och i det hatet finns det sällan plats för några nyanser.
För all del;
Jag tycker inte alls att kriget mot Irak var rimligt. Tvärt om tycker jag att det var fel. Jag gillar frihet och alla utan några enstaka krigspittar (jag känner ett par) ser krig som en av de största möjliga ofriheterna, kanske den största. Pacifism är inte heller en rimlig hållning, men det skall mycket till för att krig skall vara en tänkbar lösning. Det här tillägget lägger jag inte till för att det på något egentligt sätt hör ihop med posten, utan för att slippa säga det som svar på eventuella kommentarer.
Mer om huvudduken 05-11-17
Skriven av Sven in : Turkiet , kommenteraI anslutning till det som jag skrev om huvudduk i kommentarerna till en tidigare post vill jag lägga ett intressant inlägg från utmärkta Turkish Torque. Ugur Akinci skriver om ett förslag som nyligen lades fram i det turkiska parlamentet om att ta fram tillåtna standardiserade turbaner.
Akincis blogg rekommenderas varmt till alla som på något sätt är intresserade av världen och behärskar engelska. Med det menar jag inte att jag håller med om allt han skriver, men han skriver ofta, väl och alltid intressant.
För att ge ytterligare en länk om samma ämne så tycker jag denna statistik som redovisas av Turkish Press var väldigt intressant. Det ger naturligtvis en något annorlunda bild av Turkiet än den jag får i de väldigt sekulära delar där jag mest rör mig.
Bara en färd till jobbet 05-11-17
Skriven av Sven in : Istanbul , kommenteraUtanför Kadiköys färjeläger bor de hemlösa, där inne bara katter. Vi bara passerar, på väg till morgonens första färja över till Beşiktaş på den europeiska sidan. Frukost har vi handlat strax utanför i ett av alla dessa små bakerier som verkligen fortfarande är billiga även här i İstanbul, en frukost bestående av det vita bröd som här varieras på ett oöverskådligt antal sätt. Var sin poğaça och var sin jättelik açma har vi och en söt och delikat ay çöreği som vi delar mellan oss. Till detta ett glas av det bittra turkiska teet.
Ombord på förjorna kostar ett glas en halv lira, (tre kronor) men man får då inte mer än vad som ryms i ett av de små tulpanformade glas ur vilka turkarna ständigt, var de än befinner sig, långsamt dricker sitt te. Teet kokas länge – för länge enligt vilken västerländsk instruktions för tekokning som helst- så att det blir både starkt och beskt. Det späds sedan med hett vatten så att styrkan avtar, men den påtagliga beskan finns kvar. Glaset håller du inne handen, med handflatan mot dig, men försiktigt så att fingertopparnas grepp om de översta kanten är den enda kontakten med glaset.
Det är andra gången vi gör den här resan. Först en kort promenad till gatan som ingen vet vad den egentligen heter, men som man kallar Minibus cadesi (minibussgatan) och därifrån en minibuss till Kadiköy. Den tidigaste färjan kastar loss kvart över sju och vi är där i god tid. Folk är på väg till jobbet, många i kostym, läser morgontidningen och dricker te. Från asien till Europa tar det bara femton, tjugo minuter och hela tiden tiden bjuds man på fantastiska vyer över stadens äldsta delar, men det är nog bara jag som är intresserad.
I Beşiktaş skall min buss till universitetscampus snart avgå och vi springer för att hinna med den. Chaffören känner igen mig nu så vi behöver inte övertyga honom om att jag faktiskt jobbar på universitetet. Han kan inte ett ord engelska, men hjälper mig att lyfta in mina väl tunga väskor. Det här är den sista delen av packningen från flyget som jag inte har hunnit få upp till mitt rum på campus. Det är fortfarande tidig morgon en lyckosam dag och trafiken är fantastisk. Det tar bara en timme ändå upp till universitetet. Till slut kan jag känna att jag verkligen har flyttat.
Bara tre dagar senare tar en femtedel av samma sträcka över enochenhalv timme. Att lära sig leva med trafiken är oerhört viktigt här, om man vill hinna med någonting alls under en dag. Men det går aldrig att gardera sig. Plötsligt kan den sträcka som brukar ta en halvtimme ta två eller tre timmar. Bussen har kanske rört sig två meter de senaste tjugo minuterna. Jag rör på mig otåligt, tänker ytterst löjeväckande att “Det här är inte acceptabelt”. Alla turkar omkring mig sitter lugna, några pratar, men de flesta är tysta. Jag frågar en turk som står upp, mest för att ha någonting att göra. Han svarar vänligt på bruten engelska “Det tar en timme. Sätt dig ner och ta det lugnt.” Det tog tio minuter igår. Idag tar det en timme. Det är faktiskt ingenting att bråka om.