Fast om du googlar “siftah yapmak” (att göra siftah) får du nästan bara svar som har med fotboll att göra. “Vi har fortfarande inte lyckats göra siftah!”, är överskrift för träff nummer fem just nu. Fotbollslaget Bursaspor har fortfarande inte lyckats göra mål under säsongen.

Fast skulle man döma av googles svar på slumpmässiga turkiska ord och uttryck kan lätt få intrycket att all Turkiets kultur i sin helhet kan reduceras till fotboll enbart. Det är som tur är inte riktigt sant.

För övriga inlägg i denna serie se Turkiska uttryck 1.

Under fyrtioåtta av årets veckor är pide en maträtt som tävlar med lahmacun om epitetet Turkisk pizza. Piden har ett relativt tjockt bröd och kan tillagas med en mängd varianter av fyllning. Oftast olika kombinationer av kött och ost. Lahmacun, å andra sidan är tunn och bakad i stenugn. På en traditionell lahmacun skall ett tunt lager kött spridas över brödet. Och du äter aldrig färre än två.

Men under ramadan är pide något annat, liknande vad vi på europeiska språk brukar kalla pita. Det stora runda brödet inhandlas oftast relativt nybakat strax före iftar. Pideköerna är ytterst typisk del av stadsbilden under ramadan. Ovanstående bild tog jag för ett par dar sedan, bara runt hörnet från vår lägenhet.

Han frågar mig om när bussen avgår – han har inte turkiska nog att fråga personalen om det – och vi övergår därefter raskt till att prata om annat. Och sen pratar vi om Turkiet, turkar och Tyskland hela vägen till flygplatsen.

Det visar sig att han är här tillfälligt, men inte alls för första gången. Han arbetar för ett tyskt företag som bygger ventilationssystem för underjordiska parkeringsplatser, sådana som man behöver under flygplatser och gigantiska gallerior. Tydligen är Istanbul på just den marknaden helt utan motsvarighet i Europa.

Den typen av köpcenter som byggs här är man intresserade av i Östasien och i viss mån i USA, men knappast i Europa. Jag skrev om det på den här bloggen för hela fyra år sedan (här också) och jag tyckte då att marknaden borde vara överetablerad snart, men sedan dess har utvecklingen bara fortsatt. Förra året öppnade Forum på den europeiska sidan. Större än allt och inkluderar ett IKEA (som för all del byggdes lite i förhand). Men såvitt jag kan begripa blir det snart ett ännu större på Istanbuls asiatiska sida.

Så min tyska bekant och hans kollegor lär väl få åka hit och fakturera ett tag till.

Det omvända finns också, att teven förstorar.

En vecka i höstas var jag och min hustru på bröllopsresa i Thailand och Singapore. I Thailand betedde vi oss som turister skall bete sig och betalade för gemensam thaimassage. I två timmar knådades våra kroppar av varsin thailändsk massös. De talade inte mycket engelska, men lite hade de lärt sig och de frågade varifrån vi kom. ”Istanbul,” svarade vi. ”Ohhh” sade de båda två ytterst beklagande. ”Ohhh, we have seen on TV. Much water. Very bad. In Istanbul much water on the street. Very, very bad.”

Veckan innan hade mycket riktigt delar av Istanbul översvämmats, men själv hade jag inte märkt någonting, för det rörde inte min del av staden. Även om jag hade läst om det i svenska nyheter.

Fast kanske är det snarare så att närhet till och vana av något ibland kan förminska snarare än att teven förstorar. För flera hade ju faktiskt dött i den där översvämningen.

Samma sak inträffar varje gång något bomb smäller av i Istanbul. Det är aldrig av min hustru eller mina arbetskamrater jag hör om det först. Det är alltid, varenda gång, någon i Sverige som oroligt hör av sig för att se om jag fortfarande lever. En kompis eller någon släkting skickar ett oroligt meddelande, varpå jag frågar mina arbetskamrater om de vet nåt om bomben. Det gör de nästan aldrig. Ibland kan någon ha sett något på nyheterna. Oavsett vilket är det ingen som begriper varför man skall prata om nån bomb som har smällt någonstans i Istanbul. Sånt händer. Vi är femton miljoner, det finns lite att ta av.

Det här inlägget blir så nära jag någonsin kommer komma Magdalena Ribbings gärning inom vett och etikett-journalistik (som jag för all del verkligen uppskattar).

Säg att du sitter vid matbordet i ett turkiskt hem och framför dig står fat på fat med börek, köfte, mantı, türlü, düğün çorbasi (bröllopssoppa!) och ett par olika typer av pilav. Och kanske står på turkiskt manér redan sötsakerna inträngda i myllret av all mat på bordet.

Det är dags att äta och värdinnan informerar om det genom ett afiyet olsun. Skall du vara artig så kan du nu eller efter att du har ätit lite säga ellerinize sağlık (om värdinnan är jämnårig och inte din chef eller så kan du kapa en stavelse och bara säga ellerine sağlık). Ordagrannt betyder det hälsa till dina händer, eller låt dina händer vara hälsosamma. Det är alltså en form av beröm och lyckönskning till den som har lagat maten och dennes viktigaste redskap – händerna.

För att läsa andra poster i den här serien kolla in Turkiska uttryck – 1: Afiyet olsun.

Sabah började för ett tag sedan ge ut en turkisk översättning av New York Times. Såvitt jag kunde se över en americano (naturligtvis) på Starbucks rör det sig av en rena översättningar av de amerikanska artiklarna. Magasin som The Economist, National Geographics och de flesta andra stora amerikanska magasin har redan sina turkiska varianter. Och för all del också vissa TV-kanaler (som CNN). Men jag har verkligen svårt att se att särskilt många skulle intressera sig för dagliga amerikanska nyheter, skrivna för en amerikanska östkustbor översatta till turkiska. Det är i det närmaste en kalejdoskopisk absurditet.

Ytterligare en facett är naturligtvis det att de stora östkusttidningarna är den viktigaste ingången till amerikansk  media – för Européer. Den största dagstidningen i USA är varken NYT eller Washington Post utan USA Today. Bara för nån vecka sen berättade en Texasbo för mig om hur knepigt det kunde vara att ens regelbundet få tag på NYT t.o.m. i en så stor stad som Houston.

Utan att vara språkvetare så tror jag att jag står på fast mark om jag säger att turkiskan använder sig av betydligt fler fasta uttryck än alla dessa germanska språk de flesta av oss är vana vid. Om inte annat finns det avgjort en kvantitativ skillnad i det vardagsspråket. Det finns en mängd fasta artighetsfraser som du måste använda för att passa in i det sociala spelet. Det är dessa jag tänkte skriva om i denna artikelserie, snarare än alla typer av idiom. Jag tänker inte försöka lära någon turkiska, men jag hoppas att jag kan underhålla de som liksom jag är allmänintresserade av kultur och språk.

Afiyet olsun

Betyder ordagrant “må hälsan vara god”, men har i praktiken samma betydelse som vårt smaklig måltid. Att just detta uttryck har en svensk motsvarighet är anledningen till att jag börjar där och ingen annanstans. Men när jag för ett par veckor sedan satt runt julbordet hemma hos familjen i Småland var det ingen som önskade mig smaklig måltid. Åtminstone för oss från Småland är det ett föråldrat uttryck, som vi har ersatt med – ingenting. Snarare är det så att de enda gångerna man förväntar sig ett vänligt ”smaklig måltid” är när man är på en restaurant skött av invandrare från mellanöstern.

För något år sen på en kongress i Polen stötte jag på en kvinna som pratade klingande finlandssvenska. För henne var uttrycket i högsta grad levande och hon uppskattade inte alls att jag sade att i Sverige är det bara turkar som använder sig av dessa tvenne ord: smaklig måltid. Fast det är ju faktiskt nästan sant.

Och efter en tid i den turkiska kulturen är det lätt att förstå att invandrare härifrån använder sig av det uttryck som finns på svenska. För att studera en turk som förgäves försöker leta reda på en översättning av afiyet olsun på det samtalsspråk som råkar råda vid bordet kan vara smärtsamt. Artighetsfraser utvecklas till ett fysiskt behov efter samröre med den turkiska kulturen, det gäller i högsta grad även mig. Om engelska är umgängesspråk blir det franskans bon appétit som gäller, vilket väl tydligt visar att vi germansktalande inte är så intresserade av att önska våra bordsgrannar lycka vid matbordet.

Läs också:

Turkiska uttryck 2 – Ellerinize sağlık

Turkiska uttryck 3 – Siftah

Och Erdem brister ut i skratt. Han hade tagit för givet att flaskan skulle krossas mot bardisken för att kunna användas som dödligt tillhygge. Att de båda tyskarna skulle slåss utan att använda varje tillgängligt medel.

Det handlar om kulturella förväntningar. I en svensk småstad hade bråket hanterats på samma sätt som i Dresden. Många i våra trakter går ut på krogen för att slåss, ett helgnöje med goda anor. Men vi vet också att följa vissa regler, som att inte använda tillhyggen. Jag skulle vilja påstå att offentliga slagsmål är betydligt mer ovanliga i Turkiet (delvis beroende på en betydligt lägre alkoholkonsumtion, givetvis) än i norra Europa. Men när ett slagsmål väl bryter ut blir folk väldigt nervösa; har det väl gått så långt är risken att det blir riktigt allvarligt väldigt stor. När man väl ser ett ordentligt, offentligt gräl brukar oftast flera generationer blanda sig i. De unga männen som vill varandra illa hålls tillbaka av gamla tjattrande kvinnor.

Men det riktigt pikanta är att detta skämtsamma smeknamn så småningom ledde till ett oväntat tillskott i det turkiska språket. Tanken med namnet Demirbaş var ju att beskriva hans envishet, men eftersom han stannade i sådär fem år – en avsevärd tid för en kung att tillbringa i främmande land utan att gå i strid – skämtades det också om att han var en fixtur i sultanens rike. Och genom detta skämtande genom århundradena fick ordet sin moderna betydelse av just inventarieartikel eller permanent, tung utrustning.* (Det senare är den vanligaste betydelsen.)

*Detta om man skall tro vad Geoffrey Lewis skriver i sin bok The Turkish Languge Reform. Jag håller med om att orsak och verkan i detta fall låter på vippen för bra för att vara sant.

Just nu håller man på att bygga en en järnvägstunnel under Bosporen och förutom de vanliga fynden har man nu råkat stöta på en 8000 år gammal neolitisk bosättning. BBB har en bra artikel och ett videoklipp här.

Längre österut i Turkiet pågar det sedan länge en mängd utgrävningar av denna typ av bosättningar, då området verkar innehålla de tidigaste neolitiska bosättningarna i världen. (Det sammanfaller ju också med att flera sädesslag och tamdjur tycks ha domesticerats just där.) Mest känd är Çatalhöyük, som brukar få platsi även de mest förkortade världshistorier.