New York Times på turkiska 10-01-16
Skriven av Sven in : Kultur , 2kommentarer
Sabah började för ett tag sedan ge ut en turkisk översättning av New York Times. Såvitt jag kunde se över en americano (naturligtvis) på Starbucks rör det sig av en rena översättningar av de amerikanska artiklarna. Magasin som The Economist, National Geographics och de flesta andra stora amerikanska magasin har redan sina turkiska varianter. Och för all del också vissa TV-kanaler (som CNN). Men jag har verkligen svårt att se att särskilt många skulle intressera sig för dagliga amerikanska nyheter, skrivna för en amerikanska östkustbor översatta till turkiska. Det är i det närmaste en kalejdoskopisk absurditet.
Ytterligare en facett är naturligtvis det att de stora östkusttidningarna är den viktigaste ingången till amerikansk media – för Européer. Den största dagstidningen i USA är varken NYT eller Washington Post utan USA Today. Bara för nån vecka sen berättade en Texasbo för mig om hur knepigt det kunde vara att ens regelbundet få tag på NYT t.o.m. i en så stor stad som Houston.
Turkiska uttryck 1 – Afiyet olsun 10-01-14
Skriven av Sven in : Kultur, Mat, Turkiet , 3kommentarerTalar ur skägget
Utan att vara språkvetare så tror jag att jag står på fast mark om jag säger att turkiskan använder sig av betydligt fler fasta uttryck än alla dessa germanska språk de flesta av oss är vana vid. Om inte annat finns det avgjort en kvantitativ skillnad i det vardagsspråket. Det finns en mängd fasta artighetsfraser som du måste använda för att passa in i det sociala spelet. Det är dessa jag tänkte skriva om i denna artikelserie, snarare än alla typer av idiom. Jag tänker inte försöka lära någon turkiska, men jag hoppas att jag kan underhålla de som liksom jag är allmänintresserade av kultur och språk.
Afiyet olsun
Betyder ordagrant “må hälsan vara god”, men har i praktiken samma betydelse som vårt smaklig måltid. Att just detta uttryck har en svensk motsvarighet är anledningen till att jag börjar där och ingen annanstans. Men när jag för ett par veckor sedan satt runt julbordet hemma hos familjen i Småland var det ingen som önskade mig smaklig måltid. Åtminstone för oss från Småland är det ett föråldrat uttryck, som vi har ersatt med – ingenting. Snarare är det så att de enda gångerna man förväntar sig ett vänligt ”smaklig måltid” är när man är på en restaurant skött av invandrare från mellanöstern.
För något år sen på en kongress i Polen stötte jag på en kvinna som pratade klingande finlandssvenska. För henne var uttrycket i högsta grad levande och hon uppskattade inte alls att jag sade att i Sverige är det bara turkar som använder sig av dessa tvenne ord: smaklig måltid. Fast det är ju faktiskt nästan sant.
Och efter en tid i den turkiska kulturen är det lätt att förstå att invandrare härifrån använder sig av det uttryck som finns på svenska. För att studera en turk som förgäves försöker leta reda på en översättning av afiyet olsun på det samtalsspråk som råkar råda vid bordet kan vara smärtsamt. Artighetsfraser utvecklas till ett fysiskt behov efter samröre med den turkiska kulturen, det gäller i högsta grad även mig. Om engelska är umgängesspråk blir det franskans bon appétit som gäller, vilket väl tydligt visar att vi germansktalande inte är så intresserade av att önska våra bordsgrannar lycka vid matbordet.
Läs också:
Turkiska uttryck 2 – Ellerinize sağlık
Våld som kulturyttring 10-01-09
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , kommenteraDe flesta av de studenter jag arbetar med här tillbringar under sina år på universitetet åtminstone en sommar eller en termin i Västeuropa eller USA. Erdem arbetade en sommar på Fraunhoferinstitutet i Dresden. En natt när han satt och drack öl på en pub stelnade han plötsligt till. Två tyskar började bråka med varandra framme vid bardisken. Vad bråket handlade om visste han inte, men det såg ganska allvarligt ut och det var tydligt att det skulle bli handgemäng. Erdem tyckte att det började bli ordentligt obehagligt. Orden räcker inte längre till för de ilskna fulla tyskarna och för att förbereda sig för strid ställer en av dem ner flaskan han håller i handen på disken, reser ragg och börjar puckla på sin motståndare.
Och Erdem brister ut i skratt. Han hade tagit för givet att flaskan skulle krossas mot bardisken för att kunna användas som dödligt tillhygge. Att de båda tyskarna skulle slåss utan att använda varje tillgängligt medel.
Det handlar om kulturella förväntningar. I en svensk småstad hade bråket hanterats på samma sätt som i Dresden. Många i våra trakter går ut på krogen för att slåss, ett helgnöje med goda anor. Men vi vet också att följa vissa regler, som att inte använda tillhyggen. Jag skulle vilja påstå att offentliga slagsmål är betydligt mer ovanliga i Turkiet (delvis beroende på en betydligt lägre alkoholkonsumtion, givetvis) än i norra Europa. Men när ett slagsmål väl bryter ut blir folk väldigt nervösa; har det väl gått så långt är risken att det blir riktigt allvarligt väldigt stor. När man väl ser ett ordentligt, offentligt gräl brukar oftast flera generationer blanda sig i. De unga männen som vill varandra illa hålls tillbaka av gamla tjattrande kvinnor.
Järnhuvudet 10-01-06
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , kommentera1709 flydde allas vår Karl XII den ryska armén in i det ottomanska riket. Med en anmärkningsvärd envishet höll han sig kvar där, till sina ofrivilliga värdars allt större irritation. Tack vare denna uppvisade enträgenhet gavs han epitetet demirbaş – järnhuvudet – och kallas än idag i turkisk historieskrivning för Demirbaş Şarl.
Men det riktigt pikanta är att detta skämtsamma smeknamn så småningom ledde till ett oväntat tillskott i det turkiska språket. Tanken med namnet Demirbaş var ju att beskriva hans envishet, men eftersom han stannade i sådär fem år – en avsevärd tid för en kung att tillbringa i främmande land utan att gå i strid – skämtades det också om att han var en fixtur i sultanens rike. Och genom detta skämtande genom århundradena fick ordet sin moderna betydelse av just inventarieartikel eller permanent, tung utrustning.* (Det senare är den vanligaste betydelsen.)
*Detta om man skall tro vad Geoffrey Lewis skriver i sin bok The Turkish Languge Reform. Jag håller med om att orsak och verkan i detta fall låter på vippen för bra för att vara sant.
Alltid guld på turkiska bröllop 06-08-22
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , kommenteraTill mitt senaste inlägg om turkiska bröllop frågade Jonas följande:
Köper man guld i definerade enheter i Turkiet? Och ingår det alltid en
fastsättningsanordning när man köper guld eller limmade du fast det?
Guld är det vanliga att ge i present vid bröllop och för den delen vid många andra tillfällen. Ge inte husgeråd på ett turkiskt bröllop. Guld eller pengar är det som gäller, men guld är bättre.
Vanligt presentguld säljs i enheter som heter en fjärdedels guld, halvt guld och helt guld. En kvarting kostade mig runt femtio lira (250 spänn ungefär). Och ja, guldet är fäst vid ett litet band och en säkerhetsnål så att man kan fästa den på någons kläder.
Så funkar det här. Så funkar det inte alls i Sverige.
Överlag är guld- och silversmycken otroligt vanligt här och framför allt är det väldigt vanligt att spara pengar i guld. Eller dollar.
Bröllop, revisited 06-08-21
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur, Turkiet , 3kommentarerDet var mitt tredje turkiska bröllop och vi hade tillbringat fem timmar på bussar och en färja för att ta oss till parken i Bursa där ceremonin skulle äga rum. När vi hade stigit av sista bussen fick vi ett telefonsamtal från brudgummen själv om att det skulle skjutas upp en halvtimme. “Utmärkt!” tyckte vi, eftersom det gav oss tid att köpa guld, vilket alltid är bättre än att ge rena pengar. Det tog oss tio minuter att hitta ett ställe som sålde guld. Vi köpte en fjärdedels guld var.
Det här var faktiskt bara en vecka sedan, men så mycket har hänt sedan dess att jag föredrar att se det som en gammal historia. De båda tidigare bröllop jag har varit på har varit i Maçka parken i Şişli, så det var kul att få åka till en annan plats.
Om det jag har hört om traditionella turkiska bröllop är sant (och det är det nog) så är de moderna deras direkta antites. Bröllopsceremonierna sker enligt löpande bandprincip i en lokal öppen för vem som helst. Det är vanligt att ha middag efteråt, (och kan ibland bli mycket stora) men denna gång var det bara den tio minuter långa ceremonin och de efterföljande presentöverlämningarna och fotogtafisessionerna.
Jag var lite bekymrad över om jag skulle kunna sätta fast guldet på brudgummens slips som seden bjuder, men det gick faktiskt ganska lätt. Allt som allt tog det på sin höjd tre kvart, sedan var det dags att ägna fem timmar åt hemresa. Fast vi var nu i Bursa, så vi tog par extra timmar för att äta Iskenderkebab och kastanjgodis. Men det skall jag skriva mer om lite senare.
Väl tillbaka i Istanbul hamnade jag, precis som efter mitt första turkiska bröllop, på metallklubb. TIll klockan fyra på natten hängde vi där. Ytterst märklig tradition, men mycket fint.
Den turkiska nakenheten 06-07-31
Skriven av Sven in : Kultur , 9kommentarerNågra doktorander på det universitet där jag jobbar pratade för ett tag sedan om en professor vi alla känner som hade varit på konferans i Finland. Efter Nokia är nog sauna det som de flesta förknippar med Finland och jag har förstått från flera håll att de ofta är ivriga att visa upp det för främlingar, gärna i kombination med bad i isvak.
De finska värdarna hade förklarat att vanligen brukar de bada män och kvinnor tillsammans, alla nakna naturligtvis, men eftersom flera av gästerna den här gången kom från mellanöstern och sydeuropa hade de valt att separera könen från varandra. Den här biten berättades som en liten absurd parentes av mina turkiska vänner, själva poängen var att professorn trots allt badade naken bland andra människo, om än så bara män. Att bada i en isvak var visserligen märkligt, (det tycker jag också, för all del) men själva nakenheten var det mest besynnerliga.
När ämnet ändå kom upp så passade jag på att fråga om några saker jag noterat och funnit märkliga. I alla omklädningsrum jag har sett här finns draperier framför varje dusch, något jag verkligen finner inte bara helt onödigt, utan också ganska äckligt. Jag hade fått en känsla av att de inte alls var placerade för att skydda golvet mot att bli blött, utan att de fanns där av sedlighetsskäl. Jag har även råkat ut för ett par incidenter när jag har stått naken i omklädningsrummet när någon (män i samtliga fall, naturligtvis) har kommit in för att genast generat vända i dörren vid åsynen av min nakna nordiska gestalt.
Mina kamrater reagerade ganska starkt när jag frågade om det här och var helt ense om det ytterst opassande i att vara naken i ett omklädningsrum. Jag å min sida blev helt bestört av deras syn på saken och i det här fallet tänker jag inte prata om olika kulturella bakgrunder. De har fel, jag har rätt.
Kadiköy – de blindas tillhåll. Del 2 06-07-16
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur, Turism (I Istanbul) , 4kommentarerChalcedon
Den stad som vi idag kallar Istanbul bestod i forna dagar en stor mängd byar, (därav det faktum att så många stadsdelar slutar med köy – by) men också hela tre antika grekiska stadsstater och sedermera romerska städer. Förutom Chalcedon/Kadiköy och det ursprungliga Byzantium/Konstantinopel/Istanbul också Scutari, numera Üsküdar, som ligger på Bosporens östra sida, norr om Kadiköy.
Inom kristenheten har Chalcedon viss betydelse eftersom det fjärde av de sju klassiska ekumeniska kyrkomötena ägde rum där år 451 där det slutligen avgjordes att Jesus var på samma gång fullt mänsklig och allt igenom gudomlig. Faktum är att samtliga av de sju ekumeniska kyrkomötena ägde rum på platser som idag ligger i Turkiet.
Kadiköy
Kadiköy är till stor del en stadsdel fylld av den medelklass som om dagarna arbetar på Bosporens europeiska sida, men tar sig tillbaka till den asiatiska efter arbetsdagen. Och det är en del av Istanbul som jag verkligen uppskattar och jag har nog skrivit om det tidigare här. Det är nog det bästa området att gå till i Istanbul för den som vill handla billigt, men ändå i moderna affärer. Det är naturligtvis mycket billigare än hippa och dyra områden som Nişantaşı och Mecidiyeköy, men de centrala delarna är också något billigare än Taksim och Beoğlu. Samtidigt är det sekulärt, till skillnad från de traditionella turistkvarteren runt Eminönü och Sultan Ahmet, vilket åminstone för en så trångsynt individ som mig är en uppenbar trivselhöjare.
Centrala Kadiköy excellerar verkligen i små butiker, stenhård konkurres råder, men på typiskt turkiskt manér tycks få av dem växa sig särskilt mycket större än de andra. Det finns en del större operationer här, som köpcentret Nautilus, som dock ligger lite eländigt till för en promenad. Nautilus är ganska litet jämfört med de enorma köpcenter som har byggts på Bosporens västra sida, men fortfarande väldigt stort med småländska mått mätt (och småländska mått är trots allt det jag använder för att mäta ch begripa allt jag stöter på i världen). Och Carrefour är väldigt bra om du behöver köpa en riktigt billig vattenskrapa eller dito bälte i fuskläder.
Det finns en mycket känd biograf här som heter Reks. Den har blivit ett så känt landmärke att många butiker i närheten har lagt namnet till sitt eget (Reks optik, osv.). Alldeles i närheten av Reks finns en liten gata med en rad väldigt trevliga pubar, som är ganskalika varandra. De är stora, medvetet murkiga och ofta med personal som är ganska lik den på svenska studentpubar, mer entusiastiska än professionella. Många av de har en ganska väl tilltagen inhägnad utomhusplats på baksidan. Den som jag har besäkt mest heter Karga – Kråkan. den saknar utegård, men har i gengäld fyra våningar. Pikant nog står namnet inte någonstans på utsidan, utan på medeltidsmanér finns det bara en bild på en enkel kråka ovanför dörren. Jag kommer alltid vara speciellt fäst till den här puben eftersom de vid mitt första besök sommaren 2004 spelade Tom Waits debutalbum, Closing Time i sin helhet.
Bağhdat Caddesi
Den som så behagar kan ta en minibuss från de centrala delarna till Bağhdatgatan för att se en helt annan del av stadsdelen (de flesta syftar egentligen inte till det här området när de säger ‘Kadiköy’, även om det tillhör samma municipalitet). Det är en lång, bred gata fylld med amerikanska och europeiska affärer och med priser som ligger väl i klass med de i Stockholms innerstad. Inte den dyraste delen av Istanbul, men inte långt ifrån. Många turkar jag känner tycker inte alls om den här platsen, av ett eller annat politiskt skäl, oftas nationalism eller vänstersympatier. Som den kapitalisitiska (i teorin åtminstone) internationalist jag försöker vara älskar jag naturligvis den här platsen, även om jag håller ganska hårt i min plånbok i de krokarna.
Kadiköy – de blindas tillhåll. Del 1 06-07-15
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur, Turism (I Istanbul) , 2kommentarerNär Istanbuls historia skall beskrivas snabbt, sådär inom ett par meningar, görs det alltid genom att beskriva de olika namn som staden och de olika riken den har varit centrum för har haft. Istanbul har bara varit det officiella namnet på staden sedan tiden för Turkiska republikens födelse på 1920-talet. I praktiken började den dock kallas så i och med Turkarnas invasion av staden 1453, som hade kallat den så redan före övertagandet.
Före republikens vardande var Konstantinopel stadens officiella namn under över 1600 år. Namnet kommer naturligtvis från kejsar Konstantin den store som på det tredje århundradet utnämnde staden till det falnande romarrikets nya centrum (även om han själv döpte staden till Nya Rom, så kom den snart att kallas Konstantinopel – Konstantins stad – istället).
Det ursprungliga namnet var Byzantium (eller Byzantion). För att veta hur staden fick det namnet går vi lämpligt till den grekiske historieskrivaren Herodotos (ofta kallad den förste, även om några hundra miljoner kineser nog har ganska goda skäl att inte helt hålla med). Byzas kom från den grekiske kolonin Megara och liksom många andra i den grekiska gick han till oraklet i Delphi för att få reda på vad framtiden hade i sitt sköte för honom. Prästinnan talade i tungor och funktionären översatte att han skulle “Grunda en stad mitt emot de blinda”. Han begav sig österut och slutligen, år 667 f.kr. stod han med sina mannar på kullarna väster om Bosporen och söder om det Gyllene hornet och såg en bit söder ut på andra sidan av Bosporen den grekiska kolonin Chalcedon. Även den stadsstaten var grundad av män från Megara, bara några decennier tidigare, men positionen av den staden tycktes honom så anmärkningsvärt mycket sämre än den plats där han själv stod att han antog att det var vad oraklet hade syftat på – de måste ha varit blinda när de anlade staden. (Och ja, det finns nog starka skäl att tro att inte riktigt gick till på det sättet, men det är en annan historia.)
Idag är naturligtvis forna Chalcedon en del av det moderna Istanbul, närmare bestämt den stadsdelen Kadiköy. Mer om såväl Kadiköy som Chalcedon skall jag skriva imorgon. Jag har tagit mig till och från Kadiköy idag, med en svans ner till Taksim och allt det resandet gjorde mig ganska trött, så innan jag fortsätter skall jag sova.
Del två hittas här.
Adress: Azeroth 06-04-23
Skriven av Sven in : Bloggosfär, Kultur , 3kommentarerFörutom här skriver jag ibland också på Istanbul Metblogs, som jag här nämnt tidigare. Metblogs har nu 45 stadsspecifia bloggar. Plus en som inte står i de officiella listningarna. För ett tag sedan adderade de Azeroth, en blogg om onlinespelet World of WarCraft.
Tanken bakom var att spelet har en större befolkning än majoriteten av Metblogs städer. Det är fortfarande en bra bit till İstanbuls storlek.