8000 år gammal stam hindrar järnvägsbygge 09-01-11
Skriven av Sven in : Istanbul, Turkiet , 1 kommentar hittillsSamtidigt som jämförbara städer i andra länder (Rom, Aten) har varit betydligt bättre på att gräva ut och bevara arkeologiska artefakter så tillhör det ju onekligen vardagen att byggen i Istanbul försenas pågrund av påträffade arkeologiska fynd från stadens långa historia.
Just nu håller man på att bygga en en järnvägstunnel under Bosporen och förutom de vanliga fynden har man nu råkat stöta på en 8000 år gammal neolitisk bosättning. BBB har en bra artikel och ett videoklipp här.
Längre österut i Turkiet pågar det sedan länge en mängd utgrävningar av denna typ av bosättningar, då området verkar innehålla de tidigaste neolitiska bosättningarna i världen. (Det sammanfaller ju också med att flera sädesslag och tamdjur tycks ha domesticerats just där.) Mest känd är Çatalhöyük, som brukar få platsi även de mest förkortade världshistorier.
Inte fan på väggen 08-05-04
Skriven av Sven in : Istanbul , 1 kommentar hittillsSom en pendang till den senaste posten ger jag er denna grafitti från en moské i Besiktas. Inte särskilt konstfärdigt, men på något sätt anslående.
Istanbul i statistiken 07-03-27
Skriven av Sven in : Istanbul , 3kommentarerUnder 2006 rankar Istanbul enligt Mercer som nummer 15 på listan över städer med högst levnadsomkostnader, att jämföra med Stockholms 18:e placering. (I själva verket är det naturligtvis möjligt att leva en hel billigare i Istanbul än i Stockholm, för den som väljer rätt kvarter och gator). Dyrast är Moskva.
23 miljoner (länk på turkiska) personer bor enligt statliga register i Istanbul. Riktigt så stor är dock inte staden, en stor del av namnen är falska. Fast det finns också en hel del invånare utanför registren. 13 miljoner har man vid tillfälle räknat till, de allra flesta är överens om att det är fler än så. Men hur många som bor här vet vi helt enkelt inte.
Enligt EU:s rapport om brott och säkerhet för 2006 hamnar Istanbul på första plats, som världens säkraste stad! Det skall man nu inte ta för allvarligt. Jag skulle misstänka att underrapportering av brott är en anledning till att Stockholm rankas som farligare än Istanbul. Men det är om inte annat en påminnelse om att Istanbul, trots sin enorma storlek och bitvis stora fattigdom, inte alls tillhör de riktigt våldsamma städerna.
Markpriser börjar på sina håll tampas med de Europas riktigt dyra städer, kan man läsa i Zaman. Dyrare att köpa en bit land i Istnbul än i Stockholm eller Rom. Fast det går naturligtvis fortfarande att hitta lägenheter billigare här än i Stockholm.
På en lista över de rikaste, större städerna hamnar Stockholm på 20:e plats (långt efter Köpenhamn) och Istanbul på 43:e. Instressant är att världens dyraste stad, Moskva, hamnar på 45:e plats i rikedomslistan.
Bukarest: husfasader och självförtroenden alla slitna 07-03-26
Skriven av Sven in : Istanbul, Turism (I Istanbul) , 2kommentarerEn erfaren och rundlagd forskare från Wien, såväl geografiskt som administrativt i mitten av Europas forskningsvärld, en ung doktorand från Slovenien, en masterstudent från Istanbul som plockar bort fläsket på tallriken framför sig, två seniora forskare från Rumänien som skäms lite över sitt hemland och en svensk civilingenjör som arbetar i Turkiet. Den senare är alltså jag.
Dessa sex karikatyrer befolkade ett av borden på Carul cu bere i centrala Bukarest. En verkligen anslående restaurang som med sitt höga takvalv och myckna ornamentik fick både mig och Serhan att direkt tänka på amerikanska kostymfilmer. (Och jag ser inte det som dystert. Snarare underlättar det att vi alla har USA som en gemensam kulturell lins. När jag träffade Seden var det första ämne vi kunde prata om utan att samtalet blev till en utfrågning Masters of the Universe.)
Wienaren har varit flitigt resande inom dessa europeiska forskningsprojekt under tio år och ser sig själv som sitt instituts hårt arbetande finansieringsmaskin. “Gammalt tyskt 1800-talsbygge” slår han fast. “Tysk bourgeoisie byggde i den här stilen runt om på kontinenten.” Samtalet gled in på centraleuropeisk historia. Den unge slovenen och den äldre Wienaren berättade om samma saker för oss, fast ur olika perspektiv samtidigt som de försökte vara nödtorftigt artiga. De många förändringarna och förskjutningarna av deras gemensamma gräns, etniciteter i kläm och den Österrikiska gröna jackan var omöjliga att förklara utan att röra upp viss historisk animositet till ytan.Nationalismens spöke finns överallt.
Den gröna österrikiska jackan. Den som symboliserar att man inte har glömt de gamla, möjligen fornstora, dagarna. Att man har råd att hålla sig både med hus på landet och lediga dagar att jaga på. Att man kanske jobbar i staden, men har sitt hjärtas hem en bra bit från stadens larm.
Jag tycker verkligen om att observera och idissla kulturella kontraster. Lite oftare än jag borde pratar jag nog med mina turkiska kompisar om “hur det är i Europa”, i jämförelse då med Istanbul. Av någon anledning tänker jag mig hela Västeuropa som en enhet, mer eller mindre. Men jag vet ju att kontrasterna mot det svenska folkhemmets skimmer är skönjbara redan i Danmark. Centraleuropa är en helt annan best, med en egen historia som jag bara ytligt förstår. Jag insåg det i helgen, där på Carul cu bere.
Men vi drack mer vin och pratade småningom en hel del om Turkiet, naturligtvis. Som oftast blev det ett trevande, men envetet frågande, begränsat bara av driften av att vara artig. Men i grunden finns ett sökande efter någon stor oanständighet, som bara måste finnas där bland muslimerna. För all del gör jag nog i någon mån detsamma (förlåt mig, Hamid) när jag pratar med till exempel pakistanier.
Kort epilog, till en ganska kort text
På taxin hem till hotellet hände det där som nog bara kan hända i Bukarest. Vi är i en del av centrum och skall till vårt tämligen kända (och alltför dyra och faktiskt turkiskägda) turisthotell i en annan del av centrum. Och taxichauffören hittar inte dit! Han är däremot hur trevlig som helst och på typiskt rumänskt manér skyller han det på sin nationalitet “Rumanian driver! Rumanian driver!” säger han om sig själv och skrattar. Senare använder han det om andra bilister, fast nu med mindre skratt. Vi får dock hjälp, en av organisatörerna förklarar vägen för honom och allt går väl.
Väl hemma i Istanbul, ungefär ett dygn senare, beskriver jag Bukarest genom en kontrast. “Bukarest är den stad i Europa från vilken man far och kommen till Istanbul är lättad över att få återse såväl god organisation, framkomlighet som hela fasader. Och taxichauförer som hittar. Två märkvärdiga platser, som båda får mig att känna mig väldigt långt ifrån Småland.
New York Times om Istanbul 06-08-24
Skriven av Sven in : Istanbul , 3kommentarerNu beter jag mig som en tråkig länkbloggare. Men vad skall man göra när andra skriver det jag borde skriva. En hel del fint om Istanbul kan ni läsa hos The New York Times.
De skriver oproportionerligt mycket om muséer och oftast enligt mallen till och med i Istanbul, så långt ifrån alla civilisation och redlighet finns det modern konst. För mig låter det lite fånigt, å andra sidan läste jag nyligen en text av en turkisk journalist som menade just att större muséer i allmänhet och än mer sådana med modern konst är ganska nytt i Turkiet. Kanske är det så.
Det är ju i väldigt hög grad så med större kulturella byggnader här att antingen är de minst femhundra år gamla eller max fem. (Och ute i avkroken där jag bor har vi precis fått en ny pizzeria. Amerikansk förstås, som skall konkurrera med den andra amerikanska pizzerian hundra meter bort.)
Värmebölja 06-08-21
Skriven av Sven in : Istanbul, Turkiet , 1 kommentar hittillsDet är verkligen exceptionellt varmt här nu. Det som hände i västra Europa för några veckor sedan verkar hända här nu. Nere i centrum (Taksim) var det i idag 38 grader enligt hörsägen och på de något svalare kullar jag bor på var det måttliga 34. Jag bytte rum på jobbet för att sänka temperaturen under arbetet något.
Men det är inte bara i Istanbul det är varmt. I hela Turkiet nås temperaturer som är de högsta på två decennier. I Antalya har det visst varit hela femtio grader idag. Jag är otroligt glad atrt jag inte är där.
Det var klart bättre på Gökçeada (en av Turkiets två öar i egeiska havet) där jag tillbringade helgen än här i på fastlandet. Halva jag längtar dit. Men samtidigt saknar jag ju staden när jag är där borta. Men en vecka till vid stränderna och de gamla grekiska byarna hade varit helt ok. (Jag återkommer om Gökçeada senare)
Bröllop, revisited 06-08-21
Skriven av Sven in : Istanbul, Kultur, Turkiet , 3kommentarerDet var mitt tredje turkiska bröllop och vi hade tillbringat fem timmar på bussar och en färja för att ta oss till parken i Bursa där ceremonin skulle äga rum. När vi hade stigit av sista bussen fick vi ett telefonsamtal från brudgummen själv om att det skulle skjutas upp en halvtimme. “Utmärkt!” tyckte vi, eftersom det gav oss tid att köpa guld, vilket alltid är bättre än att ge rena pengar. Det tog oss tio minuter att hitta ett ställe som sålde guld. Vi köpte en fjärdedels guld var.
Det här var faktiskt bara en vecka sedan, men så mycket har hänt sedan dess att jag föredrar att se det som en gammal historia. De båda tidigare bröllop jag har varit på har varit i Maçka parken i Şişli, så det var kul att få åka till en annan plats.
Om det jag har hört om traditionella turkiska bröllop är sant (och det är det nog) så är de moderna deras direkta antites. Bröllopsceremonierna sker enligt löpande bandprincip i en lokal öppen för vem som helst. Det är vanligt att ha middag efteråt, (och kan ibland bli mycket stora) men denna gång var det bara den tio minuter långa ceremonin och de efterföljande presentöverlämningarna och fotogtafisessionerna.
Jag var lite bekymrad över om jag skulle kunna sätta fast guldet på brudgummens slips som seden bjuder, men det gick faktiskt ganska lätt. Allt som allt tog det på sin höjd tre kvart, sedan var det dags att ägna fem timmar åt hemresa. Fast vi var nu i Bursa, så vi tog par extra timmar för att äta Iskenderkebab och kastanjgodis. Men det skall jag skriva mer om lite senare.
Väl tillbaka i Istanbul hamnade jag, precis som efter mitt första turkiska bröllop, på metallklubb. TIll klockan fyra på natten hängde vi där. Ytterst märklig tradition, men mycket fint.
Sju åttondelstakt 06-08-07
Skriven av Sven in : Istanbul , kommenteraDu är på en konsert och låtar följs av applåder, som följs av mellansnack som följs av nya låtar. Och så till en sång böjar publiken med ens klappa händerna. I sju åttondelstakt. Utan en sekunds tvekan följer flera hundra i publiken med i den snabba sju åttondelstakten och du börjar instinktivt leta efter den dolda kameran eller ett tecken på att alla i publiken – utom just du – egentligen är medlemmar i orkestern.
Men nej, du är bara i Turkiet.
Şile 06-08-05
Skriven av Sven in : Istanbul , kommenteraŞile (uttalas schille) är ett samhälle i Istanbuls utkant, mer än en timmes bussfärd från Üsküdar (stadsdelen där Florence Nightingale utförde sina under). På municipalitetens hemsida säger de stolt att platsen har en – minst – åttatusenårig historia, men för de allra flesta är platsen mest känd som semester- och badort med ett gäng mycket fina Svarta havsstränder.
Det är avgjort något obekvämt att ta sig till Şile med kollektivtrafik, men den typiska besökaren tar sig nog hit med bil. Väl där var stranden lite väl full av fimpar, men i övrigt var det mycket fint vad mig anbelangar. Jag är verkligen inte rätt man att recensera badstränder, men jag hade en mycket trevlig stund där. De olika stränderna tog inget inträde vad jag kunde se, men för två stolar och två parasoll betalade vi femton lira (mindre än 75 kronor numera).
När man pratar om Turkiet måste man ofta säga något om militären
Så är det, och uppenbarligen gäller det även badstränder. Vi hade kommit till stranden, fått ett par platser av en ytterst solbränd pojke och innan själva solbadssakramentet (jag tillbringade visserligen hundra procent av all tid på land under mitt älskade parasoll, och sjuttio procent av den tiden med att lyssna på föreläsningar om antik romersk historia, men låt nu inte det tynga ner berättelsen) var vi naturligtvis tvungna att lokalisera de nödvändiga hjälpmedlen för en dag på stranden: havet, duschen och toaletten. Det första var enkelt, vi fick en riktning till de båda andra.
När vi följde riktingen kom vi till ytterst tydliga skyltar som sade Tillträde förbjudet på fyra olika språk och andra skyltar som tydligt visade att det var en militär zon alldeles intill badstranden. Men stängslet in till den förbjudna zonen hade en öppning, folk strömmade in och ut och viktigast av allt; därinne såg vi faktiskt både dusch och toalett. Det rörde sig om ett typiskt ordoevi (arméhus), ett nöjescenter för militärer och deras familjer.
Förbjudet område är ju förbjudet område, men personalen hade ju faktiskt gett oss denna riktning. Vi använde oss av båda faciliterna under dagen och dessutom hittade vi affär därinne som sålde mat till mycket låga priser. Seden, som ju trots allt är turk, smet in smidigt varje gång, men sista gången jag skulle ta mig in för att duscha bröt en man i militärkläder upp från sitt samtal och frågade på turkiska om jag hade något kort som kunde visa att jag tillhörde den turkiska försvarsmakten. Det hade jag nu inte och jag smet därifrån utan att ge honom något ordentligt svar. Ingen annan som gick in där visade något kort, men jag får väl anta att min trovärdighet som turkisk militär är något begränsad eftersom jag faktiskt inte ser turkisk ut.
På väg hem upptäckte vi naturligtvis att det precis intill ordo evi fanns både dusch toalett för vanliga, dödliga civila alldeles intill. Det var naturligtvis detta som personalen hade utpekat för oss. Miss av oss, å andra sidan hade den platsen inte mat till statligt subventionerade militärpriser.
(Jag har tidigare skrivit om stadsdelen Kadiköy här och här.)
Simit Sarayı 06-08-04
Skriven av Sven in : Istanbul , kommenteraAv Istanbuls alla gaturförsäljare är kanske simitmånglarna de mest typiska. Simit är ett runt, något salt och oljigt bakverk, som ofta kan bli det enda man hinner köpa om man jagar en buss.
Under det senaste decenniet eller så har denna traditionella gatuprodukt alltmer börjat säljas i en form av kaféer, simithane (hane är arabiska för hus). Sortimentet har naturligtvis utökats, fast bara till olika typer av bröd, och i princip utgör de ett mellanting mellan ett kafé och en modern snabbmatsrestaurang, fast på turkiska, så att säga.
Det finns många olika varianter, men klart mest framgångsrik är kedjan Simit Sarayı, som nog tagit den positionen i kraft av att de är ganska traditionella när det kommer till maten, men inte något annat. Jag tänker alltid på Simit Saray som Turkiets McDonalds, även om maten nu inte har några slående likheter.
Den här kedjan har blivit en av mina mest kära ögonstenar i Istanbul. Och jag blir bara ännu mer förtjust när jag ser att de på sin hemsida på mest möjliga centrala plats skyltar med industrialiseringen av sin matproduktion och inte visar bilder på mjöliga bagare.
Är det någon mer än jag som uppskattar detta etablissemang?