Oproportionalitetsprincipen 10-02-03
Skriven av Sven in : Uncategorized , kommenteraTeve-bilden har en obeveklig tendens att försminska eller förstora vad den försöker beskriva. När vi (vi som nu ägnar oss åt sånt) kritiserar en tennisspelare för att begå obegripligt många misstag eller för ett slött fotarbete gör vi nog det mycket för att vi inte sitter på läktarplats och verkligen känner hur snabbt spelet spelas på elitnivå.
Det omvända finns också, att teven förstorar.
En vecka i höstas var jag och min hustru på bröllopsresa i Thailand och Singapore. I Thailand betedde vi oss som turister skall bete sig och betalade för gemensam thaimassage. I två timmar knådades våra kroppar av varsin thailändsk massös. De talade inte mycket engelska, men lite hade de lärt sig och de frågade varifrån vi kom. ”Istanbul,” svarade vi. ”Ohhh” sade de båda två ytterst beklagande. ”Ohhh, we have seen on TV. Much water. Very bad. In Istanbul much water on the street. Very, very bad.”
Veckan innan hade mycket riktigt delar av Istanbul översvämmats, men själv hade jag inte märkt någonting, för det rörde inte min del av staden. Även om jag hade läst om det i svenska nyheter.
Fast kanske är det snarare så att närhet till och vana av något ibland kan förminska snarare än att teven förstorar. För flera hade ju faktiskt dött i den där översvämningen.
Samma sak inträffar varje gång något bomb smäller av i Istanbul. Det är aldrig av min hustru eller mina arbetskamrater jag hör om det först. Det är alltid, varenda gång, någon i Sverige som oroligt hör av sig för att se om jag fortfarande lever. En kompis eller någon släkting skickar ett oroligt meddelande, varpå jag frågar mina arbetskamrater om de vet nåt om bomben. Det gör de nästan aldrig. Ibland kan någon ha sett något på nyheterna. Oavsett vilket är det ingen som begriper varför man skall prata om nån bomb som har smällt någonstans i Istanbul. Sånt händer. Vi är femton miljoner, det finns lite att ta av.
Turkiska uttryck – 2 10-02-03
Skriven av Sven in : Uncategorized , 1 kommentar hittillsEllerinize sağlık
Det här inlägget blir så nära jag någonsin kommer komma Magdalena Ribbings gärning inom vett och etikett-journalistik (som jag för all del verkligen uppskattar).
Säg att du sitter vid matbordet i ett turkiskt hem och framför dig står fat på fat med börek, köfte, mantı, türlü, düğün çorbasi (bröllopssoppa!) och ett par olika typer av pilav. Och kanske står på turkiskt manér redan sötsakerna inträngda i myllret av all mat på bordet.
Det är dags att äta och värdinnan informerar om det genom ett afiyet olsun. Skall du vara artig så kan du nu eller efter att du har ätit lite säga ellerinize sağlık (om värdinnan är jämnårig och inte din chef eller så kan du kapa en stavelse och bara säga ellerine sağlık). Ordagrannt betyder det hälsa till dina händer, eller låt dina händer vara hälsosamma. Det är alltså en form av beröm och lyckönskning till den som har lagat maten och dennes viktigaste redskap – händerna.
Läs också
Turkiska uttryck – 1: Afiyet olsun
New York Times på turkiska 10-01-16
Skriven av Sven in : Kultur , 2kommentarer
Sabah började för ett tag sedan ge ut en turkisk översättning av New York Times. Såvitt jag kunde se över en americano (naturligtvis) på Starbucks rör det sig av en rena översättningar av de amerikanska artiklarna. Magasin som The Economist, National Geographics och de flesta andra stora amerikanska magasin har redan sina turkiska varianter. Och för all del också vissa TV-kanaler (som CNN). Men jag har verkligen svårt att se att särskilt många skulle intressera sig för dagliga amerikanska nyheter, skrivna för en amerikanska östkustbor översatta till turkiska. Det är i det närmaste en kalejdoskopisk absurditet.
Ytterligare en facett är naturligtvis det att de stora östkusttidningarna är den viktigaste ingången till amerikansk media – för Européer. Den största dagstidningen i USA är varken NYT eller Washington Post utan USA Today. Bara för nån vecka sen berättade en Texasbo för mig om hur knepigt det kunde vara att ens regelbundet få tag på NYT t.o.m. i en så stor stad som Houston.
Turkiska uttryck – 1 10-01-14
Skriven av Sven in : Kultur, Mat, Turkiet , 2kommentarerTalar ur skägget
Utan att vara språkvetare så tror jag att jag står på fast mark om jag säger att turkiskan använder sig av betydligt fler fasta uttryck än alla dessa germanska språk de flesta av oss är vana vid. Om inte annat finns det avgjort en kvantitativ skillnad i det vardagsspråket. Det finns en mängd fasta artighetsfraser som du måste använda för att passa in i det sociala spelet. Det är dessa jag tänkte skriva om i denna artikelserie, snarare än alla typer av idiom. Jag tänker inte försöka lära någon turkiska, men jag hoppas att jag kan underhålla de som liksom jag är allmänintresserade av kultur och språk.
Afiyet olsun
Betyder ordagrant “må hälsan vara god”, men har i praktiken samma betydelse som vårt smaklig måltid. Att just detta uttryck har en svensk motsvarighet är anledningen till att jag börjar där och ingen annanstans. Men när jag för ett par veckor sedan satt runt julbordet hemma hos familjen i Småland var det ingen som önskade mig smaklig måltid. Åtminstone för oss från Småland är det ett föråldrat uttryck, som vi har ersatt med – ingenting. Snarare är det så att de enda gångerna man förväntar sig ett vänligt ”smaklig måltid” är när man är på en restaurant skött av invandrare från mellanöstern.
För något år sen på en kongress i Polen stötte jag på en kvinna som pratade klingande finlandssvenska. För henne var uttrycket i högsta grad levande och hon uppskattade inte alls att jag sade att i Sverige är det bara turkar som använder sig av dessa tvenne ord: smaklig måltid. Fast det är ju faktiskt nästan sant.
Och efter en tid i den turkiska kulturen är det lätt att förstå att invandrare härifrån använder sig av det uttryck som finns på svenska. För att studera en turk som förgäves försöker leta reda på en översättning av afiyet olsun på det samtalsspråk som råkar råda vid bordet kan vara smärtsamt. Artighetsfraser utvecklas till ett fysiskt behov efter samröre med den turkiska kulturen, det gäller i högsta grad även mig. Om engelska är umgängesspråk blir det franskans bon appétit som gäller, vilket väl tydligt visar att vi germansktalande inte är så intresserade av att önska våra bordsgrannar lycka vid matbordet.
Läs också:
Turkiska uttryck – 2: Ellerinize sağlık
Våld som kulturyttring 10-01-09
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , kommenteraDe flesta av de studenter jag arbetar med här tillbringar under sina år på universitetet åtminstone en sommar eller en termin i Västeuropa eller USA. Erdem arbetade en sommar på Fraunhoferinstitutet i Dresden. En natt när han satt och drack öl på en pub stelnade han plötsligt till. Två tyskar började bråka med varandra framme vid bardisken. Vad bråket handlade om visste han inte, men det såg ganska allvarligt ut och det var tydligt att det skulle bli handgemäng. Erdem tyckte att det började bli ordentligt obehagligt. Orden räcker inte längre till för de ilskna fulla tyskarna och för att förbereda sig för strid ställer en av dem ner flaskan han håller i handen på disken, reser ragg och börjar puckla på sin motståndare.
Och Erdem brister ut i skratt. Han hade tagit för givet att flaskan skulle krossas mot bardisken för att kunna användas som dödligt tillhygge. Att de båda tyskarna skulle slåss utan att använda varje tillgängligt medel.
Det handlar om kulturella förväntningar. I en svensk småstad hade bråket hanterats på samma sätt som i Dresden. Många i våra trakter går ut på krogen för att slåss, ett helgnöje med goda anor. Men vi vet också att följa vissa regler, som att inte använda tillhyggen. Jag skulle vilja påstå att offentliga slagsmål är betydligt mer ovanliga i Turkiet (delvis beroende på en betydligt lägre alkoholkonsumtion, givetvis) än i norra Europa. Men när ett slagsmål väl bryter ut blir folk väldigt nervösa; har det väl gått så långt är risken att det blir riktigt allvarligt väldigt stor. När man väl ser ett ordentligt, offentligt gräl brukar oftast flera generationer blanda sig i. De unga männen som vill varandra illa hålls tillbaka av gamla tjattrande kvinnor.
Järnhuvudet 10-01-06
Skriven av Sven in : Kultur, Turkiet , kommentera1709 flydde allas vår Karl XII den ryska armén in i det ottomanska riket. Med en anmärkningsvärd envishet höll han sig kvar där, till sina ofrivilliga värdars allt större irritation. Tack vare denna uppvisade enträgenhet gavs han epitetet demirbaş – järnhuvudet – och kallas än idag i turkisk historieskrivning för Demirbaş Şarl.
Men det riktigt pikanta är att detta skämtsamma smeknamn så småningom ledde till ett oväntat tillskott i det turkiska språket. Tanken med namnet Demirbaş var ju att beskriva hans envishet, men eftersom han stannade i sådär fem år – en avsevärd tid för en kung att tillbringa i främmande land utan att gå i strid – skämtades det också om att han var en fixtur i sultanens rike. Och genom detta skämtande genom århundradena fick ordet sin moderna betydelse av just inventarieartikel eller permanent, tung utrustning.* (Det senare är den vanligaste betydelsen.)
*Detta om man skall tro vad Geoffrey Lewis skriver i sin bok The Turkish Languge Reform. Jag håller med om att orsak och verkan i detta fall låter på vippen för bra för att vara sant.
8000 år gammal stam hindrar järnvägsbygge 09-01-11
Skriven av Sven in : Istanbul, Turkiet , 1 kommentar hittillsSamtidigt som jämförbara städer i andra länder (Rom, Aten) har varit betydligt bättre på att gräva ut och bevara arkeologiska artefakter så tillhör det ju onekligen vardagen att byggen i Istanbul försenas pågrund av påträffade arkeologiska fynd från stadens långa historia.
Just nu håller man på att bygga en en järnvägstunnel under Bosporen och förutom de vanliga fynden har man nu råkat stöta på en 8000 år gammal neolitisk bosättning. BBB har en bra artikel och ett videoklipp här.
Längre österut i Turkiet pågar det sedan länge en mängd utgrävningar av denna typ av bosättningar, då området verkar innehålla de tidigaste neolitiska bosättningarna i världen. (Det sammanfaller ju också med att flera sädesslag och tamdjur tycks ha domesticerats just där.) Mest känd är Çatalhöyük, som brukar få platsi även de mest förkortade världshistorier.
Och nu också på Twitter 09-01-08
Skriven av Sven in : Uncategorized , 2kommentarerJag har ännu inte riktigt begripit vad man skall ha Twitter till. Jag har kikat på fenomenet på håll i två år, men det verkar som att det verkligen skedde en twitterboom i Sverige under julen, så det är väl lika bra att haka på.
Just nu är det i alla fall spännande. Ni kan följa mig här.
Nu även på radio 08-11-18
Skriven av Sven in : Uncategorized , kommenteraDet har inte blivit mycket bloggande på senaste tiden, men ett radioframträdande klarade jag visst av. På P1 pratar jag här en del om turkisk forskning och annat. Programmet handlar förövrigt en hel del om mitt universitet och framförallt om min rektor.
Riktigt vad vet jag inte, eftersom det var ett tag sedan intervjuen gjordes och att jag än så länge inte har lyckats stå ut med att lyssna på min egen röst länge nog.
Mitt namn är Republik 08-05-08
Skriven av Sven in : Mat, Turkiet , 5kommentarerHan berättar om sitt liv för mig som vore jag en förläggare han försöker sälja en bokidé till. Hans historia är inte speciell på något sätt, sättet han berättar den på fängslar mig. Hade han pratat med en landsman skulle han ha gjort det annorlunda, men jag är utböling och han vet vilken blandning av exotism, politik och personliga anekdoter jag vill ha.
Han heter Cumhur och äger den nyöppnade restaurangen i mitt kvarter. Runt årsskiftet arbetade jag under några månader i Sverige och när jag kom tillbaka hade hans pide- och lahmacunhak ersatt det erbarmliga snabbköpet. Jag började genast att gå dit och nu, efter att ha gått igenom deras meny under några veckor, bjuder han mig på te efter maten och sätter sig mittemot mig för att samtala. Och vi pratar länge, ett liv skall sammanfattas innan jag kan gå därifrån.
Tre statskupper, och en fjärde
1961 Genom tre statskupper har han levt, säger han. Och en fjärde gav honom hans namn. Hans namn, Cumhur, är ett persiskt låneord som betyder republik (och som också ingår i de officella namnen för såväl den turkiska som den iranska republiken)*. Han föddes ioktober 1961, just när militären efter sjutton månader lämnade ifrån sig makten. Den andra republiken utropades, framtiden såg återigen ljus ut och Cumhurs far var knappast ensam om att säga: “Min son skall heta republik!”.
1971 Ett decennium tidigare hängdes premiärminister Adnan Menderes tillsammans med sina utrikes- och finansminstrar. Denna gång räckte det med ett memo från militären för att få regeringen att avgå.
1980 Efter flera år av våldsamma oroligheter sker en tredje statskupp på två decennier. I svallvågorna av kuppen och våldet som leder fram till den förlorar Cumhur sitt jobb. Hade han fötts vid den här tiden hade han nog inte fått heta republik. Nationalismen svallade vid denna tid och ett mer typiskt pojknamn för någon född 1980 är Onur (från engelskans honour – ära).
Men bara några år senare vände vindarna och tillsammans med några kamrater tjänade han bra med pengar på börsen. Medan hans kamrater byggde hus för pengarna for Cumhur istället till London och stannade där ett år tills pengarna tog slut. Han far tillbaka till hemstaden Konya för att arbeta.
1997 Detta är året för den så kallade Postmoderna statskuppen. Även om det alltid är dramatiskt med statskupper går denna lite lugnare till och de flesta påverkas inte direkt. Någonstans vid denna tid börjar Cumhur arbeta som kycklingsgrossist. Han sammanfattar affärerna på följande sätt: “Att sälja är väldigt enkelt. Man säljer hela tiden, alla vill ha kyckling. Men att få betalt, det är svårt.” Så svårt att han gav upp försöken att livnära sin familj på kycklingförsälning och funderade på vad han skulle göra härnäst.
Som för så många andra i Turkiet verkade den enda lösningen vara att flytta till Istanbul. Som en av de drygt trehundratusen som varje år flyttar till Istanbul for han med förhoppningar om att kunna leva lite bättre genom att driva restaurang i den stora staden.
Och vi får se hur det går. Jag skall dit imorgon och se hur veckan har gått.
*Mer precist heter republik Cumhuriyet på Turkiska, formen cumhur har mer betydelsen av folk. Titeln och inledningen av artikeln kommer av vad han sade till mig.